Iskallt fokus

Iskallt fokus

Nikolaj Majorov är en av den svenska konståkningens klarast lysande stjärnor. Efter en galen säsong tar han nu sikte på nya utmaningar. Vi träffas i Himmelstalundshallen för att prata om covidisoleringen, OS-debuten, rubrikerna i The New York Times och flytten till Norrköping.

Text: Matilda Eklöf
Foto: Niclas Fasth och Nikolaj Majorov

I Himmelstalundshallen råder en stilla förväntan. Runt omkring oss förbereder personalen inför kvällens hockeymatch och nere vid isen hittar vi Nikolaj. Kvällens träning är inställd på grund av matchen men en av flickorna har ändå fått okej att öva på isen. Nikolaj håller uppsikt.

– Barnen får inte vara ute på isen själva så jag håller lite koll, förklarar han och ler. Hela tiden med blicken fäst på isen. Ljudet av när skenorna träffar isen ekar i hallen. När övningen är slut beger vi oss mot dansstudion. I det spegelklädda rummet strömmar ljuset in, här är det lite lugnare.

Nikolaj är idag 22 år gammal och har hållit på med konståkning så länge han kan minnas. Konståkningen är något av ett familjeföretag. Pappa Alexander senior var elitåkare i det ryska landslaget på 70-talet och brodern Alexander junior tillhörde länge världseliten innan han avslutade karriären 2019. Mamma Irina har varit balettdansös på hög nivå och hjälper idag Nikolaj med koreografin. Familjen är ett oerhört stöd, berättar Nikolaj och ler igen.

– Det blir en annan kommunikation. Det är en familj. Visst, det är lite småtjurigt och bråkigt ibland men samtidigt så är det en stor del av framgången. Du tävlar främst för dig själv men också för allt och alla. Det är det som har tagit mig dit jag är idag.

Luleå till Norrköping

Nikolaj är uppvuxen i Luleå men förra året flyttade hela familjen ner till Norrköping. Att lämna var inget lätt beslut men förutsättningarna för konståkningen hade blivit för dåliga. På slutet var Nikolaj tvungen att åka till Stockholm för att ens kunna träna. När pappa Alexander fick erbjudandet om att bli huvudtränare för Norrköpings konståkningsklubb (NKK) kändes det rätt.

– För mig klickade det direkt här i Norpan. Det kändes som hemma från första början. Allting är annorlunda här. Det är ett annat system, kommunen satsar annorlunda, ishallarna är bättre. För att inte snacka om staden och kulturen. Jag tycker det är jättehärligt!

Att Norrköping är en idrottsintresserad plats är svårt att missa, menar Nikolaj. Det är en av de saker som han gillar med staden. Hans första möte med Norrköping var Himmelstadlundsområdet i mars 2021.

– Det var bara ”wow”. Nästan alla idrotter på en och samma plats. Friidrott, konståkning, curling, tennis, diskgolf, ridning, rally, fotboll, amerikansk fotboll. You name it, så finns det här. Området har blivit en samlingsplats för alla och det driver idrotten framåt. Man kan gå runt och kolla på när andra tränar, det kommer folk och tittar när vi tränar. En gemenskap, idrottens knutpunkt. Jag tycker det är så jäkla trevligt att se!

Lägger det tuffa bakom sig

Nikolaj är idag en av den svenska konståkningens starkast lysande stjärnor. Han har tagit fyra SM-guld, tävlat i stora internationella tävlingar och hans metalinspirerade musikval har gett rubriker i The New York Times. Metal är inte en musikkategori som hörs ofta inom konståkningsvärlden.

Men det har varit tufft. När världen stängde ner under coronapandemin tog även konståkningen paus. Inga tävlingar. Inga mästerskap. Nikolaj hamnade i en depression där motivationen för konståkningen, och även passionen för fotograferingen, försvann helt. Men med hjälp av en psykolog har han nu lärt sig att leva mer i det positiva. Han fick fundera på vad han faktiskt ville göra och efter ett besök till en musikaffär vände allt.

– Livet ändrades direkt när jag började spela trummor. Du kan inte grubbla samtidigt som du tänker på rytmer och takter. Det blir en slags avkoppling! Så nu om en kompis ringer och säger att de inte har någon motivation så är min första fråga: vad gör du på fritiden? Jag tror det är viktigt att blanda sina verkligheter. Även elitidrottare måste få ha en fritid.

”Det var förjävligt rent utsagt”

När konståkningsvärlden vaknade igen efter pandemin hade Nikolaj bara ett mål: OS i Beijing 2022. Att få tävla i OS är en dröm som han har burit med sig sedan barndomen. För att kunna förbereda sig inför EM och kvalificeringen till OS valde han att stryka sig från flera tävlingar.

Och satsningen gav resultat. När Nikolaj kom till EM i januari 2022 var han i sitt livs form. Men tre dagar senare raserades allt när han på ett rutintest testade positivt för covid-19. I stället för en uppvisning på isen blev det isolering på ett litet hotellrum i Tallinn.

– Hela EM försvann. Jag var så arg att det knappt går att förklara. Du sitter där på den lilla ytan du har tillsammans med ditt hopprep. Du gör dina armhävningar, du går fram och tillbaka. Fönstret går inte att öppna och du får inte lämna rummet. Att jag var symptomfri gjorde det bara värre. Symptomen kom aldrig, jag kände mig helt frisk. Det var förjävligt rent ut sagt.
Tio dagar och 750 armhävningar senare kunde han andas frisk luft igen. Men det var en osäker framtid han kom ut till. Skulle han åka hem? Åka ut på isen? Ta en paus? Men ett digitalt möte och ett efterlängtat besked senare var det bara att börja ladda om. Nikolaj hade fått en plats i OS-truppen och drömmen skulle äntligen gå i uppfyllelse. Under förutsättningen att han kunde hålla sig frisk.

Tog in på hotell

Hemma i Norrköping var nämligen hela familjen sjuk. Att återvända till det gemensamma hemmet var omöjligt. Genom kontakter i klubben fick Nikolaj tag på ett hotellrum där han kunde bo till ett bra pris. Därifrån rådde nästan total isolering med fullt fokus på OS.

– Jag kom tillbaka till Norrköping, direkt in på hotellet, munskydd var jag än gick. Efter att pappa blev frisk fick han komma till träningarna men han fick inte gå ut på isen. Han coachade från sargen. Det var helt enkelt så det fick bli. Själv, själv, själv. Det var väldigt jobbigt.

Själv, själv, själv. Ett högt pris men Nikolaj menar att det var värt det. Han visste ju varför han gjorde det. När tiden för OS väl kom var det allt han någonsin hade kunnat drömma om.

 

Skräckblandad förtjusning

– Där var den. Kanske den enda chansen du har i livet och anledningen till att jag har stått på isen i 20 år. Det var alla möjliga tankar och känslor. I början var det lite som ett skräckscenario, som en kuslig film. Du kommer till en övergiven flygplats i Beijing med ändlösa korridorer där det hänger reklam från 2019. Allt hade varit nerstängt på grund av pandemin. Alla bär mask, du testas hela tiden.

Minnena från isoleringen på EM hängde också kvar, berättar Nikolaj och drar handen genom håret.

– Tänk om jag testar positivt för covid igen? Jag var jättenojig. Avstånd, munskydd, dubbla munskydd. Sen var det en grym väntan. Man vill ju bara ut och visa sig. Man ryker. När ska jag få prestera och visa vad jag kan? Sen vid nästa blinkning så står man på isen och det är dags. Det är på riktigt. Det händer en gång i livet. Det här är min idrottskarriär.
Nikolaj visste redan när han var klar att det inte skulle räcka till en medalj. Men det kunde räcka till en finalplats och det var mer än nog för att han skulle ”kötta med allt han hade”. Det blev ett säsongsbästa och en plats i OS-finalen.

– På slutet var det bara glädjetårar. Det hade varit puckelpist fram till det momentet. Hela den galna säsongen, hela pandemin. Pressen finns i en hela tiden. Att jag tog mig till final kändes overkligt.

När det väl var dags för finalen hade all nervositet försvunnit.

– Då hade jag släppt alla tankar på hur det skulle gå. Det var bara ren njutning att få åka. Mitt mål var att få åka i OS. Det här blev som frostingen på tårtan. Det var dessert! Men samtidigt har jag aldrig gjort något så jobbigt i hela mitt liv. När jag kom tillbaka till boendet la jag mig på golvet och jag har nog aldrig tyckt att ett trägolv har varit så skönt!

Ingen vila, ingen ro

Direkt efter OS gick flyget hem till Sverige och förberedelserna inför VM. Trots att Nikolaj var helt slutkörd tog han sig till final även där. Innan finalen slog olyckan till igen, denna gång i form av en matförgiftning.

– Det gick bra ändå! Det var en grotesk final men jag lyckades genomföra den. Sen när man kom hem så var det bara att ladda om igen för SM i april. Det var nog nästan det värsta. Jag var inte ens säker på om jag kunde träna på riktigt utan jag körde på den grundkondition jag hade kvar. Och det gick ju bra!
Bra kan tyckas vara något av en underdrift. Trots pandemi, covid, OS, VM och matförgiftning så lyckades Nikolaj knipa ett SM-guld i Falun. Dessutom med ett helt felfritt program. Men efter det rörde han inte skridskorna på över en månad.

Två stora passioner

I stället tog han semester från träningen och började jobba i reception på hotell. Samma hotell som han isolerat sig på innan OS. Förutom att stå i receptionen sköter han också hotellets sociala medier och fotografering.

– Det var min lilla vila. Det var skönt att kunna göra som jag ville. Gå och käka på restaurang, bada, ta en roadtrip. Sen mot sommaren drog alla konståkningsläger i gång men jag hade en månad eller två att ladda batterierna. Det var bra för motivationen!

Fotograferingen är, utöver konståkningen, Nikolajs stora passion. När han väl får kontakt med vår fotograf på plats är det svårt att inte smittas av entusiasmen mellan dem. Diskussioner om kamerasystem och blixtar känns lika självklart för Nikolaj som när vi pratat om konståkning och tekniker.

– Foto är en annan utmaning för mig. Visst, du kanske inte får helt rätt bild varje gång men tills nästa gång så vet du hur du ska göra. Det är samma sak inom idrotten. Man lär sig av sina misstag. Varje bild är en tidsmaskin. Du har skapat historia.

En polstjärna

Nu är säsongen i gång igen. Näst på tur är en tävling i Bratislava innan det bär av mot Helsingfors. Efter det ska Nikolaj tävla i Grand Prix i Finland. Att han fått en plats just där känns väldigt roligt. Hans ansikte spricker upp i ett leende.

– Det är bara 12 från varje serie som får vara med. Sen är det SM, EM och mästerskapsdelen. Vi smider planer, men det är ju för förbunden att avgöra vem som får åka. Vi tar det steg för steg!
– Slutmål OS 2026?
– Absolut, om kroppen håller och jag får chansen så vill jag såklart åka i ett till OS. Inget snack om saken. Det ligger där och hägrar. Som en polstjärna att gå efter!

Publicerad den 28 oktober 2022

Hej livet nr 3 2022

Tema:

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och livsfrågor som många bär på. I det här numret får du bland annat möta konståkaren Nikolaj Majorov, lära dig mer om Sjömanskyrkan som dessutom fyller 90 år i år, besöka den anrika bokhandeln i Söderköping, läsa om sjöfart historiskt i Norrköping och möta dem som möter och har mött sorg.