Krematoriet blir kvar i Norrköping

Krematoriet blir kvar i Norrköping

Engagemanget blev stort bland allmänheten i höstas när förslaget var att lägga ner krematorieverksamheten och istället forsla de avlidna till Linköping. Det nya beslutet innebär en satsning på två nya förbränningsugnar och helrenovering. Carolina Tilljander berättar om arbetet på krematoriet.

Text Annelie Tollerå och Matilda Wik 
Foto Niclas Fasth

Carolina Tilljander arbetar som krematorieföreståndare och visar oss runt i byggnaden. Hon och hennes kollegor är väl medvetna om att deras jobb är oerhört betydelsefullt för Norrköpingsborna. Idag väljer lite mer än 80 procent att kremera sina anhöriga och siffran beräknas öka i framtiden. Kremation är alltså den i särklass största begängelsemetoden idag.

Tydliga rutiner

I fikarummet finns ett larm som går ifall något har gått fel nere vid förbränningsugnarna. Det är en gedigen rutin som tillämpas vid kremeringarna för att inget ska gå fel.

– Det finns inga utrymmen för att göra fel, säger Carolina. Något sådant får inte hända. Vi har väldigt tydliga rutiner för att minimera risken.

Först kommer kistorna till det som kallas kistintaget. Kistorna ställs på katafalker, som är de ställningar kistorna står på för lättare hantering. Sedan körs de till kylrummet i väntan på begravning eller kremation.

– Alla papper måste vara iordning för att vi ska kunna genomföra kremationen, berättar Carolina. Vi behöver ett intyg för kremation och gravsättning från Skatteverket samt den faktiska beställningen av de anhöriga. Innan dess gör vi ingenting.

Minnessaker vid kremationen

Carolina berättar att vid kremationen får en del minnessaker följa med in i ugnen, såsom till exempel blommor, nallebjörnar och andra personliga saker.

– Glas och elektronik är det som inte får följa med in, det måste vi plocka bort, säger Carolina. Elektronik exploderar nämligen inne i ugnen. Glaset smälter och kan orsaka upphöjningar i botten och det gör att trucken kan fastna när man ställer in kistan i ugnen.

Carolina tar oss vidare till rummet där ugnarna finns. Medan hon berättar om rutinerna håller hon ständigt koll på den ugn som för tillfället är igång. Hon tar fram ett kopparmynt och berättar att myntet visar personens identitet.

– Myntet har ett nummer som är identiskt med det nummer som finns på kremationsbeställningen, berättar hon. Myntet följer sedan med under hela kremationsförloppet för att vi hela tiden ska veta vem personen är. På varje ställe i kremationsförloppet finns en plats för myntet, en liten ficka där det stoppas. Hela tiden kollar Carolina av så att myntets nummer stämmer med beställningslappen.

Längre tid för yngre att förbrännas

Carolina går bort till ugnen igen och frågar om vi vill titta in. Hon förbereder oss så noga hon kan på vad vi kommer att se. Resterna av en människokropp i elden. När vi tittar in ser vi just det hon beskrivit. Det känns lite otäckt att se men eftersom vi har blivit väl förberedda känns det okej och nästan lite hisnande.

Hur lång tid kremationsförloppet tar är väldigt olika.

– Yngre människor tar faktiskt generellt längre tid, säger Carolina. Då blir jag nästan lite andlig, för då tänker jag att de liksom kämpar emot, att de har gått bort för tidigt och att de inte ska vara här.

När kroppen är kremerad förs askan till det som kallas askberedare. Där finfördelas askan. Metall och annat rensas ut. Carolina berättar att en av de mest kända myterna om krematoriet är att de som arbetar här samlar på sig eventuellt guld som rensas ut ur askberedaren.

– Det är inte sant, säger hon. Guldet mals nämligen också ner tillsammans med askan. Även om vi skulle vilja ta guldet, vilket vi inte vill, så skulle det vara omöjligt att rensa ut. Det som rensas ut är annan metall, exempelvis höftleder.

Carolina är glad över att det kommit en lagändring som möjliggör att kunna återvinna proteser och dylikt som rensas ut i askberedaren.

– Det känns klimatsmart att metallen kan återvinnas och användas på nytt, menar Carolina. Det finns väldigt restriktiva lagar kring kremation i Sverige. Till exempel får de anhöriga inte ha askan hemma. Den får inte heller spridas var som helst utan tillstånd från Länsstyrelsen.

När askan är tagen ur askberedaren läggs den i en kartong. På den sitter beställningslappen med ID-numret och kopparmyntet följer självklart med.

– Om askan ska spridas eller gravsättas i minneslund tejpar jag myntet utanpå kartongen, berättar Carolina. Om askan ska ner i en urna som ska begravas lägger jag myntet i urnan tillsammans med askan.

Därefter transporteras kartongen till urnrummet som är den sista anhalten på krematoriet.

Tillåter sig själv att bli berörd

Vi frågar vilka som är de största utmaningarna i jobbet. Carolina berättar att det är när man åker ut till en gravsättning. I arbetet ingår att ta emot anhöriga när de kommer för att hämta sin urna.

– Vid en gravsättning vet man aldrig vad man möter och det kan vara
svårt, säger Carolina. Man behöver ha ett öppet sinne när man åker ut. De anhöriga kan vara jätteledsna och gråta väldigt mycket, eller så föredrar de att vara tysta och inte säga någonting alls. Man måste ha hjärtat och själen med sig och tillåta sig själv att bli berörd.

Det märks att Carolina är varm och omtänksam och att hon arbetar ödmjukt och respektfullt. Hon ser varje unik individ som ska kremeras. En liten inblick i den avlidnes personlighet ges tack vare de eventuella saker som ligger på kistan. Carolina pysslar och gör fint inför insättningen i ugnen. Om det finns en nallebjörn på kistan vänder hon på den för att den ska slippa titta in i ugnen.

– Vi som arbetar på krematoriet möter lika många individer i kistorna som vi möter deras levande anhöriga ute. Och vi möter också andra människor – florister och människor från begravningsbyråerna. Det kan låta konstigt men det här är det roligaste jobbet som finns och det är på grund av alla möten med människor. Den dagen man bara ser lådor här, då är det dags att söka nytt jobb, avslutar Carolina.

Norrköpings krematorium

Krematoriet invigdes allhelgonahelgen 1938 och är ritat av stadsarkitekten Kurt von Schmalensee i den tidens typiska funktionalistiska stil – ”funkis”. Typiskt för den funktionalistiska arkitekturen är en strikt form som anpassats till byggnadsdelarnas olika funktion.

Redan tidigare ritades några förslag av arkitekten Carl Bergsten, men de antogs aldrig då de ansågs för djärva. Carl Bergsten hade bland annat ritat en byggnad i pyramidform, som inte ansågs passande, utan det var Kurt von Schmalensees förslag man till slut valde.

Utmärkande på krematoriet är takkupolen i koppar och den stora bronsstatyn ovanför huvudentrén till Himmelstalunds kapell. Den är gjort av bronsgjutaren John Lundqvist, som också har gjort bronsstatyn av stadshelgonet Sankt Olof, som finns i S:t Olai kyrka.

Förutom själva krematiorieanläggningen finns två kapell. Himmelstalunds kapell rymmer 160 besökare och det mindre S:t Olofs kapell är till för mindre begravningar där max 20 besökare kan delta.

Runtom ligger den så kallade Krematorielunden, som är en begravningsplats helt till för urnbegravningar. I Krematorielunden finns också Norrköpings största minneslund, som är välbesökt och nästan aldrig saknar blommor.

1968 gjordes om- och tillbyggnader som är ritade av Kurt von Schmalensee själv, bara fyra år innan han dog. Tillbyggnaden innefattade bland annat utökad expedition, men också en nybyggd kranshall. Den ursprungliga arkitekturen hade en öppen loggia, där von Schmalensee tänkte sig att de anhöriga kunde vänta under den varma årstiden. Troligen var det år 1968 som loggian byggdes in. Även stora fönsterpartier sattes igen i Himmelstalunds kapell. Omkring år 2000 skedde en ny tillbyggnad då bland annat personalrummen utökades och år 2011-2012 gjordes omfattande takrenoveringar.

Byggnaden har mycket stort kulturhistoriskt värde och har inventerats av Länsstyrelsen. Krematoriet och begravningsplatsen är skyddade enligt lagen om kulturminnen. Det betyder att man måste ta hänsyn ur antikvarisk synpunkt när man ska renovera och bygga om, vilket kommer ske inom snar framtid för att ge plats åt två nya förbränningsugnar. Krematoriet kommer att få en ny tillbyggnad och en helrenovering.

Publicerad den 27 september 2018

Hej livet nr 2 2018

Tema: Döden

Det här numret har tema ”Döden” och innehåller bl a ett möte med polis Benjamin Prom, ett reportage om att förlora ett barn, vi möter Carolina på Krematoriet och mycket mer.