Med hoppet som uppdrag

Med hoppet som uppdrag

Diakoni är en av grundpelarna i att vara kyrka. Ingvar Sjögerud och Caroline Hoffman är två av Svenska kyrkans diakoner. I sin tjänst möter de ofta människor som befinner sig i stor utsatthet.

Text Annelie Tollerå
Foto Niclas Fasth

Diakoni är en av grundpelarna i att vara kyrka. Ingvar Sjögerud och Caroline Hoffman är två av Svenska kyrkans diakoner. I sin tjänst möter de ofta människor som befinner sig i stor utsatthet.

Caroline arbetar i S:t Johannes församling, där hon är arbetsledande diakon för vuxenverksamheten. Hon har tidigare jobbat inom bland annat socialtjänsten och har nyligen flyttat från Stockholm till Norrköping.

Ingvar arbetar i Kolmårdens församling med framför allt Ättetorp som bas. Han har tidigare varit föreståndare på RIA och har också ett förflutet inom Stadsmissionen i Stockholm. Vi ska prata om det stora begreppet diakoni, hur det är att arbeta som diakon och varför det är ett kall.

Vad innebär det att arbeta med diakoni?

– Målet är att så många som möjligt ska få leva så gott liv som möjligt, säger Caroline i ett försök att sammanfatta ett väldigt stort och vitt begrepp. Men det är ju varierande, tillägger hon. Vad är egentligen ett gott liv? Det är inte samma för alla.

– Diakoni i stort innebär möten med människor, förklarar Ingvar. Att möta människor i ögonhöjd, men också att se människor. Alla människor förtjänar att bli sedda, säger han med övertygelse i rösten. När jag arbetar med ungdomar kan en sådan sak som att jag kommer ihåg deras namn innebära väldigt mycket. Mycket mer än om jag sitter och gör någon slags struktur för att få ordning på deras liv eller deras missbruk.

– Man kanske kan tänka att vi är som en sådan där stropp på bussen, säger Caroline. Vi diakoner kan vara den där lilla stroppen som man håller sig i en stund, innan man ska hoppa av och kliva på nästa buss. När man lever i utanförskap är det väldigt strukturlöst och man vet inte riktigt vad man ska ta fasta på eller vad man ska hålla sig i. Då kan vi finnas där.

Hoppet den starkaste drivkraften

De förklarar att diakoni handlar om att ge hopp. Människans hopp är den starkaste drivkraften för att lyckas i livet och för att lyckas vända det som gått snett. Och det går att vända på en situation som till synes kan vara hopplös. Det handlar mycket om vilket perspektiv man har.

– När många personer hade dött sedan jag började på RIA, då var jag ganska nedslagen, berättar Ingvar. Men så tänkte jag att, jovisst kommer de flesta på RIA att dö i förtid, men jag vet inte vilka som kommer att leva. När vi fokuserar positivt, på hoppet, finns chansen att lyckas. Med Guds hjälp, med vår hjälp och framförallt med hjälp av deras egen kraft, så kan det gå.

Caroline och Ingvar möter utanförskap, fattigdom, missbruksproblematik och psykiatrisk problematik i sitt arbete. Men människors situationer är ofta komplexa. Och diakoni innebär inte bara arbete med den uppenbara samhällsproblematiken och de människor som har hamnat på samhällets botten.

–  Diakonin gräver där den står, förklarar Caroline. Den verkar i den omgivning den befinner sig i. Att vara diakon i ett välmående område är också diakoni och den är också precis lika viktig. Det kan i sig vara mer utmanande att vara diakon i ett välmående område än om det finns en uttalad problematik i ett utsatt område. Där kan hjälpen vara mer utbyggd från olika samhällsinstanser.

–  Det är för mig mer tilltalande att arbeta i en miljö där man kanske inte ser problemen så tydligt och direkt, säger Ingvar. Det finns väldigt mycket dold problematik. Utsatthet finns överallt. Det gäller bara att se den.

Samarbete mellan många aktörer

I rollen som diakon möter man ofta utsatta människor, men diakoni innebär inte att arbeta som socialtjänst. Rollen som kyrka är en annan.

–  Det är viktigt att förstå att vi inte är socialtjänst och att vi inte ska gå in och arbeta som den eller ersätta den. Inte ens om vi tycker att samhällsnätet ibland är alltför grovmaskigt. Vi är kyrka och vi ska vara trygga i vår roll som kyrka, poängterar Caroline.

–  Man kanske kan säga att vi kan fungera som visselblåsare, tillägger Ingvar. Vi ser ofta att näten är för grovmaskiga och då har vi ett uppdrag att peka på det. Vi är en civil aktör bland många och har också ett stort och viktigt samarbete med andra aktörer.

–  Vi arbetar i allra högsta grad med samhället, säger Caroline. Samhällssituationen är komplex och vi aktörer kompletterar varandra och behöver arbeta tillsammans för att kunna få ett helhetsgrepp om en människans situation.

–  Men vårt uppdrag är inte att lösa saker åt människor, vårt uppdrag är att försöka få människor att själva kliva in och bli lösningen, säger Ingvar. Det är viktigt. Hjälp till självhjälp. Vi är medvandrare med en människa ett tag. Ibland behöver man någon som lyssnar och som pekar mot ett håll, så att man själv kan välja en riktning.

–  Vi två råkar vara vigda diakoner med det uppdrag vi har, tillägger Caroline. Diakoni i kyrkan är mycket bredare. I kyrkan finns socionomer, beteendevetare, pedagoger, diakoniassistenter, ideella, präster. Alla dessa är kyrkans diakoni.

Matbanken och TaGes

Caroline visar runt i församlingshemmet i Hageby. På hyllorna står mat som blivit skänkt och som församlingen delar ut varannan måndag.

–  Vi är med i Matbanken genom RIA, berättar Caroline. Men det är inte så att man bara kan komma hit och få mat hur som helst, utan vi har en etablerad relation med de som vi delar ut mat till. Man kan också ansöka om presentkort på Erikshjälpen för att få hjälp att köpa saker som man saknar.

På borden ligger högar med kläder som ska delas ut till människor som behöver dem. Barnkläder, små skor, serietidningar och några förpackningar med godis. Det märks att det är många barnfamiljer som behöver hjälpen.

–  För någon liten människa kan det vara en påse med godis som behövs för att man ska kunna känna sig precis som alla andra barn som också får godis, säger Caroline. Eller en Kalle Anka-tidning.

Ingvar konstaterar att det är väldigt likartat i Ättetorp, men att delen med kläder är mer utbyggd. Där finns klädbutiken TaGes “Ta och Ge”, dit människor kan komma och lämna och ta kläder helt kostnadsfritt. En bra hushållning med resurser, menar han.

Ett yrke som kallar

På frågan varför de valde att bli diakoner svarar de båda att det var självklart.

–  Det har varit en självklarhet för mig att jobba med människor, säger Caroline. Jag kan inte beskriva det bättre. Det är där jag finner min glädje, mitt driv och min motivation. Det är där jag känner att jag gör nytta.

–  Jag tror att man måste älska det man gör, säger Ingvar. Det låter kanske schablonartat, men det är helt grundläggande. Att arbeta med diakoni är inte bara att gå till ett jobb och utföra en arbetsuppgift, utan du lever diakoni, du är diakon och du är vigd till din tjänst. Diakoni blir liksom en del av personen.

–  Kallet är oavsett om man är i tjänst eller inte, förklarar Caroline. Vi diakoner lever i kallet hela tiden. Vi har våra vigningslöften att förhålla oss till, även när vi är lediga.

–  Det är klart att gränserna kan flyta mellan privatliv och arbetsliv, reflekterar Ingvar. Men man hittar ett förhållningssätt som fungerar för en. Om man klarar den balansgången, så blir det bra.

Ingvar berättar att han växte upp i Stockholm på Södermalm, där det var ett ganska hårt socialt klimat. Han har hela tiden haft social utsatthet runt omkring och sett det på nära håll.

–  När jag var tonåring gick jag ner på Alternativ jul. Jag vet inte riktigt varför jag drogs dit. Jag måste ha drabbats av miljön jag var i tror jag. Jag kände nog tidigt att jag ville göra någon typ av förändring. När jag reflekterar bakåt tror jag att uppväxten på Södermalm har format mig väldigt mycket.

I Ingvars familj finns ingen kyrklig tradition. Ingen i familjen var troende.

–  Men både jag och min bror är diakoner och har gått samma bana. Min mor förstår ingenting, lite skämtsamt sagt. ”Vad hände?”, säger Ingvar och skrattar.

Född in i kyrkan

Carolinas mamma var diakon och hennes syster var församlingsassistent och senare präst.

–  Jag är född in i kyrkan kan man säga. Jag fick det verkligen med modermjölken. Jag var med under min mammas utbildning till diakon när jag var barn och våra jular präglades väldigt mycket av diakoni. Min mamma var Erstasyster.

Till att börja med arbetade Caroline kommunalt inom socialvården. Hon arbetade inom arbetsmarknadsåtgärdsprogram, frivilligsamordning och drev Träffpunkter, men kanske främst med utvecklingsarbete.

–  Jag var nog lite mätt från upplevelserna i barndomen, men jag sökte mig inte från tron, utan kyrkan som arbetsgivare. Jag har arbetade ju med diakoni, kan man säga, men utanför Svenska kyrkan. Men det var något som saknades. Till slut tänkte jag att “det här går inte”.

Ingvar nickar igenkännande och håller med.

–  Precis så var det, konstaterar han. Jag tänkte att “det här går inte”.

Ingvar hittade till stiftsgården Rättvik. Det var en konfirmandåterträff som han beslutade sig för att hänga med på, så att han hittade dit var väldigt slumpartat. Idag kallar han Rättviks stiftsgård sin andliga hemvist. Han kände sig genast hemma och upplevde det som att han hade hittat något äkta.

–  Det blev på något sätt självklart att det var kyrkan jag skulle vara verksam inom. Jag förstod till slut att jag skulle söka mig till kyrkan och till diakonin, berättar Ingvar.

–  Visst uppfattar jag det som att jag är ledd av Gud och ingår i en större kraft, förklarar Caroline. Jag tänker att vi lever evangeliet. Vi bär ett ämbete där vi är traditionsbärare. Det är en ganska lång väg att bli diakon. Det blir ett personligt livsavgörande.

Norrköping som diakonal arbetsplats

Både Ingvar och Caroline är inflyttade till Norrköping. De tycker att Norrköping är en utmanande och diakonal arbetsplats.

–  Det som är spännande när man kommer utifrån är den blandning som finns i Norrköping, säger Caroline. Människor är integrerade mitt inne i stadskärnan. Det är en stor social dynamik.

I Norrköping ser hon också en stor vilja bland allmänheten att hjälpa till.

–  När vi gör ett upprop på Facebook blir gensvaret enormt, berättar Caroline. Vi kan söka efter till exempel en barnvagn eller en cykel och vi får alltid fått massor med svar. Det finns en jättestor vilja att hjälpa till och en stor solidaritet med utsatta människor i Norrköping. Vi har också en kyrkoherde i Norrköping som brinner för det diakonala arbetet och är mycket mån om att utveckla det ännu mer.

Hur hanterar ni själva att träffa människor som kan vara väldigt trasiga? Är det inte tufft?

–  Jag har aldrig tänkt på det sättet, vill jag påstå, säger Ingvar. För mig skulle det tvärtom vara jobbigt om jag inte kunde få vara med och påverka. Det skulle kännas väldigt jobbigt.

–  Med tiden lär man sig också hur man ska härbärgera det man möter, säger Caroline. Det är en förutsättning för att man ska orka.

–  Man måste kunna känna för och med en person, men inte som personen. Det är viktigt att kunna stå på en plats där vi inte blir medberoende. Vi bär med oss människor, men inte som en börda, säger Ingvar. Man bär med sig vissa människor hela livet. Jag minns kanske fyra eller fem personer, där jag verkligen har varit med och påverkat dem till att vända sina liv. Dessa människor är själva anledningen till att jag fortsätter. Det är det man plockar fram om det någon gång är lite kämpigt.

–  Ibland kanske man inte heller är medveten om att man har påverkat till förändring, fortsätter Caroline. Man måste acceptera att man kanske inte alltid får veta hur det har gått. Men man får förlita sig på att det är gott nog att gå med en människa en bit i deras liv.

Publicerad den 10 september 2021

Hej livet nr 3 2021

Tema: Diakoni

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och livsfrågor som många bär på. Det här numret har tema ”Diakoni”. Diakoner jobbar med att hjälpa människor på olika sätt, det kan t ex handla om sorgebearbetning, samtal, att hjälpa socialt utsatta och finnas där när livet är i den där nerförsbacken, eller kanske ända ner i botten. I detta numret får du träffa flera diakoner, diakonkandidater, läsa mer om hur man stöttar någon som inte mår bra, vart man kan vända sig i samhället för att få hjälp och mycket mer.