Syföreningen: ett kvinnligt kulturarv

Syföreningen: ett kvinnligt kulturarv

Syföreningen är en klassisk gemenskap med starka kopplingar till kyrkans verksamhet. Den är också en del av ett unikt kvinnligt kulturarv: det textila hantverket. En tradition som både har beskyllts för att vara förspilld kvinnokraft och hyllats för sin kvinnostyrka. Och som nu är på väg tillbaka med full kraft.

Text Matilda Eklöf
Foto Wikimedia commons, Västergötlands museum, Bohusläns museum

Sveriges första kyrkliga syförening startades den 19 april 1844 i Herrestad i Kärda socken, ett av Smålands allra fattigaste områden. Föreningens grundare var godsägaren och filantropen Emilie Petersén. Från herrgården i Herrestad bedrev hon ett stort socialt arbete bland barn och fattiga i samhället. Med tiden fick hon smeknamnet ”mormor på Herrstad” och kom att bli en nationell pionjär inom socialt arbete, skola och mission.

Syföreningen, som fick namnet Fruntimmersarbetsföreningen för Missionsverket, tillverkade dels kläder som såldes till förmån för hjälpverksamhet och dels kläder som gick direkt till behövande. Föreningen träffades en gång i veckan för att lyssna på berättelser från Bibeln, be, sjunga och diskutera andliga frågor. Allt medan handarbetet pågick för fullt. Något som kanske inte hade varit möjligt bara ett halvt sekel tidigare.

Ett kvinnligt kulturarv

En förutsättning för syföreningarnas framväxt var möjligheten att tillverka och köpa garn och tyg billigt. Innan industrialismens genombrott på 1800-talet var textilier både dyrt och tidskrävande att tillverka. Det krävdes både planering, arbetskraft och pengar. Den långa tillverkningsprocessen gjorde textilier dyrbara och de räknades som en stor tillgång till hushållet. Det var ingenting man gav bort i första taget.

Till skillnad från andra tillgångar i hushållet, exempelvis skog eller åkermark som traditionellt kopplats till männen i samhället, så sköttes tillverkningen och omhändertagandet av textilier främst av kvinnor. I det tidskrävande textilarbetet låg mycket kunskap, historia och stolthet. Linnet visades upp i speciella linneskåp och örngotten broderades ömsint med snirkliga monogram. Tekniker förfinades, lokala hantverkstraditioner växte fram och med tiden skapades ett kvinnligt kulturarv som ärvdes ner genom generationerna, från mödrar till döttrar.

Men i och med industrialiseringen på 1800-talet effektiviserades tillverkningen av tråd och garn. När tråd och tyg kunde köpas färdiga försvann mycket av det praktiska förarbete som tidigare krävts för att få fram råvarorna. Männens engagemang i textiltillverkningens råmaterial minskade och från 1800-talet kom textilt skapande nästan uteslutande att förknippas med kvinnor och femininitet.

En unik tid

I och med att det gick att köpa färdiga tyger och garn kunde mer tid läggas på själva hantverket. I spåren av detta utvecklades tillsammans med den växande borgerligheten en ny och modern handarbetskultur där moderna trycktekniker gjorde det möjligt att sprida mönster, tekniker och nya ideal till stora delar av samhället.

Under 1800-talet blev tanken på syföreningar snabbt populär och snart fanns det syföreningar på många platser i Sverige, både på landsbygd och i städer. Fram till och med 1900-talet var syföreningarna till mångt och mycket självständiga. Till sin utformning kan föreningarna ses som närmast unika för sin tid då de grundades och bedrevs till största del av kvinnor. Detta i en tid då kvinnor generellt inte hade tillträde till offentliga roller i samhället.

Den första motionen till Sveriges riksdag om kvinnlig rösträtt kom inte förrän 1884, alltså 40 år efter att syföreningen i Herrestad bildades. Den verkliga mobiliseringen för kvinnlig rösträtt startade runt sekelskiftet och det kom att dröja fram till 1919 innan lagen om kvinnlig rösträtt slutligen röstades igenom. Syföreningarna på 1800-talet verkade alltså i en slags mellantid när kvinnors rättigheter och möjligheter sakta började stärkas samtidigt som kampen om kvinnosaksfrågan ännu inte hade vaknat på riktigt bland den breda befolkningen. I hantverket och i sygrupperna fanns en frihet som inte gick att finna i andra delar av samhället.

 

Betydande kulturinsatser

Svenska kyrkan var till en början avvaktande till den nymodighet som syföreningarna var, men år 1900 började Svenska kyrkan arbeta för att inkorporera och knyta syföreningarna närmare den kyrkliga verksamheten. Fram till dess hade syföreningarna huvudsakligen drivits av missionsförsamlingar och frikyrkor.

De nystartade syföreningarna kom att spela en stor och aktiv roll i utformningen av den modernisering av kyrkorummen som genomfördes kring sekelskiftet. Under denna tid låg starkt fokus på att göra kyrkorna vackrare genom att bland annat introducerade fler levande ljus, blommor och nya altarprydnader i kyrkorna.

Under 1900-talet bidrog syföreningarna till rikstäckande och betydande kulturinsatser. Bland dessa kan nämnas Syföreningen i Herting i Falkenberg som samlade ihop tillräckligt med pengar för att betala för en hel kyrka, klockstapel och orgel. Syföreningarna spelade också en viktig roll under andra världskriget där deras insamlingar och arbete hjälpte många människor i det krigsdrabbade Europa.

Kulturarvet återupptäcks

Efter att syföreningarnas verksamhet blev en del av Svenska kyrkan i början av 1900-talet ökade också antalet syföreningar i landet och på 1990-talet var syföreningarna den verksamhet som engagerade flest människor i Svenska kyrkan. Mellan 1995 och 2017 samlade kyrkans syföreningar in över en halv miljard kronor till församlingar och välgörande ändamål.

Syföreningarna är numera en självklar del av kyrkans verksamhet samtidigt som det dyker upp allt fler liknande grupper i andra delar av samhället. Syjuntor, digitala stickcaféer och möjligheter att läsa beskrivningar och hitta mönster på nätet har gjort att hantverk och textilt skapande återigen ökat i popularitet och letat sig ner i åldrarna. I och med det återupptäcks också ett kvinnligt kulturarv som nu får chansen att kliva ut ur skuggan och istället skina precis så ljust som det alltid har förtjänat.

Publicerad den 10 september 2021

Hej livet nr 3 2021

Tema: Diakoni

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och livsfrågor som många bär på. Det här numret har tema ”Diakoni”. Diakoner jobbar med att hjälpa människor på olika sätt, det kan t ex handla om sorgebearbetning, samtal, att hjälpa socialt utsatta och finnas där när livet är i den där nerförsbacken, eller kanske ända ner i botten. I detta numret får du träffa flera diakoner, diakonkandidater, läsa mer om hur man stöttar någon som inte mår bra, vart man kan vända sig i samhället för att få hjälp och mycket mer.