Historia | Hej livet nr 1 2018

Moa Martinson, kvinnokampen och klassamhället

Historia | Hej livet nr 1 2018

Moa Martinson, kvinnokampen och klassamhället

Moa Martinson är en av vår tids mest framstående och folkkära arbetarförfattare. Född utanför Linköping, uppväxt i ett smutsigt Norrköping och bosatt i ett torp i Södermanland förde hon under hela sin livstid en kamp mot det exkluderande klassamhälle där hon själv vuxit upp.

Text: Matilda Eklöf

Foto: Erik Conard, Scanpix

Moa Martinson föddes den 2 november 1890. Döpt till Helga Maria Swartz kom hon till världen under svåra förhållanden. Fattigdom och utanförskap var ett återkommande tema i hennes liv och något som också kom att prägla hennes författarskap. Moa föddes i sin mors föräldrahem, ett fallfärdigt soldattorp utanför Linköping, dit hennes mor Kristina återvänt för att föda sitt barn. Kristina var vid detta tillfälle enbart nitton år, ogift och arbetade som piga på en gård utanför Motala.

Att föda barn som ogift kvinna under denna tid var förknippat med stor skam. De barn som fötts utanför äktenskapet sågs som oönskade och under slutet av 1800-talet saknades både barnomsorg och ekonomiskt stöd till föräldrar. Att som ensamstående mor försörja och ta hand om sitt barn var därmed nästintill omöjligt. Kristina gick därför tillbaka till sitt arbete som piga och Moa växte upp på torpet tillsammans med sina morföräldrar under mycket fattiga förhållanden. Efter ett år dog dock Kristinas far och hon lämnade sin tjänst som piga för att arbeta i Bersbo koppargruvor i Åtvidabergs kommun.

I Bersbo arbetade hon 16 timmar per dag för en lön på 60 öre. Moa utackorderades till en kvinna i närheten. Där blev hon vanvårdad och undernärd så att hon vid tre års ålder drabbades av engelska sjukan och slutade gå. 1893 hämtade Kristina hem sin Moa och de flyttade till hennes syster i Norrköping där hon fått anställning på Brücks ylleväveri vid Slottsgatan. Kristina gick med Moa på armen de åtta milen in till Norrköping.

”Skiten forsade kring benen”

Under denna tid blomstrade textilindustrin i Sverige och många unga kvinnor övergav det slitsamma livet som pigor på landet för att istället arbeta vid spinn- och vävmaskinerna i stadens fabriker. Det var en bister verklighet som mötte Moa och Kristina när de flyttade in från landet.

Arbetet vid maskinerna var tungt och slitsamt, arbetstimmarna långa och staden präglades av fattigdom. Bostadssituationen var miserabel, ofta bodde man många familjer i ett rum och staden saknade fungerande avlopp. I förstäderna till Norrköping skrevs det att ”skiten forsade kring benen på gatorna”. I dessa områden tillbringade Moa en stor del av sin barndom.

När Moa var sex år gifte sig Kristina med arbetaren Alfred Karlsson. Moas nya styvfar hade både ett häftigt temperament och alkoholproblem vilket ledde till att familjen flyttade runt mycket. Enligt Moa flyttade hon uppemot 90 gånger under sin uppväxt och förhållandena var alltid mycket fattiga. Alfred försvann ofta och Kristina och Moa fick då klara sig bäst de kunde. Det kringflackande livet innebar också att Moas skolgång blev sporadisk. Hon gick på sju skolor under sex år. Detta märktes dock inte i hennes betyg. Hon fick högst betyg av alla i skolan och hamnade i tidningen.

Flytten till torpet

När Moa var 19 upprepade hon sin mors öde och förälskade sig i en äldre man som, precis som hennes styvfar, hade ett hetsigt temperament och problem med alkoholen. Hon blev gravid men vägrade att gifta sig med honom. Hon ville inte lämna bort sitt barn likt hon blivit lämnad som liten och gick därför med på att flytta in i hans torp i Johannesdal i Södermanland. Där kom Moa sedan att leva resten av sitt liv. Paret fick fem barn under lika många år. De gifte sig 1922.

Moa kunde inte lämna sin man utan att riskera att han skulle ta hennes barn ifrån henne. Därför stannade hon kvar i torpet och fick till stor del klara sig själv. Maken söp bort deras pengar och var nästan aldrig hemma så det var upp till henne att försörja familjen. Moa slöt ett avtal med skogsbolagen att hon mot betalning skulle stå för kaffe, bröd och stugvärme till bolagets skogshuggare. Varje dag fylldes stugan därför av skogshuggare medan Moa bryggde kaffe, bakade bröd och tog hand om barnen. Utöver detta ägnade hon sig också åt tjuvfiske och tjuvjakt för att försörja familjen.

Den politiska Moa

Ute i Europa blåste samtidigt förändringens vindar. 1914 innebar starten på första världskriget, arbetslösheten steg och förhållandena blev än svårare för Moa och hennes familj. Moa tillbringade mycket av sin tid med att läsa om politik och aktuella händelser och hon anordnade politiska möten i torpet. I oktober 1922 skickade hon ett brev till tidningen Arbetaren. Brevet publicerades och hon började skriva regelbundet till tidningen. Även om hon började skriva redan i tolvårsåldern var det först nu hennes skrivande kom igång på riktigt.

Den stora krisen

Moas politiska intressen blev allt starkare och 1924 blev hon som enda kvinna invald i kommunfullmäktige i Sorunda där hon bodde. Allting stannade dock av hastigt ett år senare 1925 när hennes två yngsta söner, Manfred och Knut, drunknade när de försökte ta sig över isen en aprildag hemma vid torpet i Johannesdal. Efter detta slog Moa sönder sin mans hembränningsapparat.

Förtvivlad av sorg vände sig Moa mer till politiken och sitt skrivande. Hon började resa regelbundet till Stockholm och blev med tiden ett känt namn inom vänsterpolitiken. Samtidigt skrev hon mer och mer i olika tidningar. I tidningen Tidevarvet började Moa skriva artiklar kring arbetskvinnornas situation. Det var också då som hon för första gången använde signaturen Moa. Mellan 1922 och 1927 skrev Moa över 300 brev till olika tidningar.

När Moas man 1928 tog livet av sig blev påfrestningarna för stora och hon åkte på inrådan av en vän till Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Där träffade hon återigen poeten och författaren Harry Martinson, som hon tidigare stött på under ett besök i Göteborg. Moa bjöd in honom för att skriva vid hennes torp och ett år senare, 1929, gifte de sig.

Moa och Harry

Under Moa och Harrys äktenskap utvecklades Moas författarskap och hon skrev sin första roman, Kvinnor och äppelträd, som kom ut 1933. Boken hade hon börjat skriva redan flera år tidigare i samband med att kvinnosakskämpen Elin Wägner hjälpte henne att börja en kurs i maskinskrivning. När boken väl kom ut väckte den stor uppmärksamhet, mycket på grund av dess realistiska språk och sexuella frispråkighet.

Tre år senare kom första delen i hennes självbiografiska romansvit ut, Mor gifter sig. I den och de efterföljande böckerna, Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) beskrivs händelser i sekelskiftets Norrköping. Teman som vänskap mellan kvinnor är återkommande och böckerna är fyllda av humor och berättelser om klassamhället. Under 1930-talet skrev Moa Martinson åtta romaner och en diktsamling. Spänningarna i äktenskapet växte dock och Harry försvann för gott sommaren 1939. Äktenskapet upplöstes 1941.

Folkkär men bortglömd

Under 1940-talet växte Moa Martinsons popularitet allt mer och hon begav sig ut på föreläsningsturné i landet. Hennes böcker trycktes i billiga band som spred sig över Sverige. Under denna tid gjorde hon många uttalanden i radio och tidningar och byggde upp ett namn som en frispråkig kvinnosakskämpe. Hon uttalade sig med tiden också om mindre trängande ämnen, exempelvis pizzans vara eller icke vara. För protokollets skull ska sägas att Moa föredrog sill och slarvsylta.

Moa Martinson var omåttligt populär bland det svenska folket men blev under 1950-talet utdömd av litteraturhistoriker och kritiker och mycket av hennes verk föll i glömska. Hon förblev ändå folkkär under resten av sitt liv. Moa Martinson dog 1964 på torpet Johannesdal.

Det skulle dröja ända till 1980-talet innan hennes verk återigen fick ta plats i finrummet. Idag räknas Moa Martinson som en av Sveriges viktigaste arbetarförfattare och ses som en modernist och tidig feminist som gett en röst åt de som inte tidigare synts i samhället, bland annat underklassen och kvinnor. Genom klasskildringarna i hennes böcker skapade hon en förståelse bland den svenska befolkningen kring samhällets orättvisa uppbyggnad. Hon lyckades även tilltala den fattiga arbetar- och underklassen och var tidig med att skapa plats för kvinnan inom den skriftliga världen, något som möjliggjort att kvinnliga författare senare kunnat ta mer plats på den svenska litteraturscenen.

Publicerad den 26 mars 2018

Liknande artiklar

Hej livet nr 1 2018

Tema: Norrköping

Med temat Norrköping får vi i detta nummer bland annat möta musikerna och läraren Magnus Johansson, den pensionerade prästen Bo-Lennart ”Bole” Nilsson, den grafiska formgivaren Karin Denfors och lära oss mer om norrköpingsikonen Moa Martinsson.

Mer från Hej livet nr 1 2018