Pay it no mind

Pay it no mind

Marsha P. Johnson var en svart amerikansk transkvinna, självidentifierad drag queen och en av de starkaste rösterna inom HBTQ-rörelsen i 1970-talets USA. Hennes arbete och omåttliga energi tände en världsomfattande revolution och en kamp för frihet, något som i slutändan kan ha kommit att kosta henne livet.

Text Matilda Eklöf
Foto TT Bildbyrå

New York, 1992. Sommarhettan ligger tung över de betongklädda gatorna och värmen får luften att vibrera. Doften av varm asfalt, blommor och annalkande regn fyller luften och möter besökarna som strömmar ut från den fullsatta kyrkan. De som inte fått plats inne vid minnesstunden har väntat utanför och nu samlas hundratals sörjande på gatorna.

Det långa begravningståget rör sig sakta ner mot Hudsonfloden där askan ska spridas. Valv av lila och regnbågsfärgade ballonger tornar upp sig ovanför dem. Ingen hade räknat med att de skulle bli såhär många. Tåget rör sig plågsamt långsamt, trottoarerna är för trånga.

– Ser ni hur många vi är? Vi behöver få gå längst med hela gatan, förklarar en av de sörjande för ett par utposterade poliser. Först vägrar poliserna men när de förstår vem det gäller ändrar de sig. För henne kan de göra ett undantag.

Processionen sprider ut sig längs med hela gatans bredd och fortsätter mot floden. I vattnet flyter blommor och regnet som nu faller får det att kännas som om hela himlen gråter tillsammans med de sörjande vid piren. Svarta paraplyer bildar ett täcke över folkmassan. En man tackar för stödet, förklarar att ”hon hade varit tacksam”. Han gråter och ropar ut mellan tårarna:

– Bravo Marsha! Folksamlingen stämmer in medan valvet av regnbågsfärgade ballonger flyger upp, bort i horisonten. I vattnet sjunker askan långsamt ner mot botten. Marsha P. Johnson, en av HBTQ-rörelsens starkast lysande stjärnor, är död.

New Jersey till New York

Marsha P. Johnson föddes 1945 i Elizabeth, New Jersey. Hon fick namnet Malcom Michaels Jr. och betraktades under sin uppväxt som en pojke av omvärlden. Marsha föddes in i en stor familj och levde under fattiga förhållanden. Familjen var aktiv inom en svart metodistisk kyrka och tron var något som Marsha skulle bära med sig resten av livet.

1945 hade världen nyss befriats från andra världskrigets plågor. Deklarationerna om de mänskliga rättigheterna antogs tre år efter Marshas födelse. ”Att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter” kan tyckas självklart idag men i efterkrigstidens USA var verkligheten en helt annan.

Under 1940- och 1950-talet var homosexualitet fortfarande klassad som en psykisk sjukdom i USA och kalla krigets vindar misstänkliggjorde alla som inte passade in i den amerikanska normen. Könsidentiteterna var låsta och icke-heterosexuella personer riskerade att bli utsatta för våld, fängelse eller att låsas in på mentalsjukhus. Homofobin var djupt förankrad i samhället, att pekas ut som homosexuell kunde rasera livet för den som pekades ut.

Det var under denna tid som Marsha växte upp. Hon utsattes redan i tidig ålder för mobbing, misshandel och sexuella övergrepp. Vid fem års ålder börjar hon bära klänning men slutade efter att ha blivit trakasserad av två pojkar i området där hon bodde. Johnson beskrev senare tanken på att vara gay som ”någon slags dröm” snarare än en möjlig verklighet. När hon var 17 år tog hon det lilla hon hade, femton dollar och en påse kläder, och flyttade till New York. Drömmarnas stad.

Diskreta protester

1960-talet förde med sig en våg av aktivism. Marginaliserade grupper krävde sina rättigheter och gay-rörelsen började sakta växa fram. Till en början var protesterna diskreta och lågmälda. Demonstranterna ombads klä sig konservativt, en taktik för att få den breda allmänheten att inse att de inte var så annorlunda som samhället trodde. Men framstegen var små och få. Det skulle komma att krävas något betydligt mer radikalt för att förändringen skulle ta fart på riktigt.

I denna förändringarnas tid anländer Marsha till New York. I stadsdelen Greenwich Village skapade hon sin fristad. I de pulserande, bohemiska kvarteren samsades konstnärer med musiker, uteserveringar och barer. Här fanns människor som kände likadant som hon gjorde. Insikten gjorde att Marsha äntligen kunde komma ut för omvärlden. Det var inte längre en ouppnåelig dröm, det var hennes verklighet.

 

Pay it no mind

En ny verklighet krävde ett nytt namn. Efter ett tag tog hon namnet Marsha. P. Johnson. Efternamnet Johnson tog hon från restaurangen Howard Johnson’s på 42:a gatan i New York. P:et i mellannamnet stod enligt henne själv för ”pay it no mind” (sv. översättning ”bry dig inte om det”), något hon brukade säga om någon frågade henne om hennes könsidentitet.

Marsha identifierade sig som gay, transsexuell och som en queen (från drag queen). Hon klädde sig i fladdrande, glittriga klänningar, höga röda klackar och var känd för de stora blomsterarrangemang som hon ofta hade i håret. Hon syntes och var en älskad karaktär i Greenwich Village.

Ett hårt liv

Att vara svart och queer var inte enkelt. Hoten från omvärlden var påtagliga och utan tak över huvudet var utsattheten total. Marsha var fattig och tvingas snart sälja sex för att kunna försörja sig själv. Med tiden blev hon även drogberoende vilket ökade hennes ekonomiska problem. Hela Johnsons liv hade präglats av att hon som person förnekats av samhället. Livet på gatan var farligt men det gav henne ändå chansen att få vara sig själv. Här levde hon utanför konventionerna, utanför lagarna och på sina egna villkor.

Jag kanske är galen, men det betyder inte att jag har fel.

Ett krossat shotglas

Slutet av 1960-talet innebar en upptrappning av de revolutionära strömningarna i världen. I efterdyningarna av medborgarrörelsen vågade nya grupper ta plats. Revoltåret 1968 innebar mer offensiva protester som inte längre nödvändigtvis var fredliga. Året efter, 1969, brukar anses vara det år då den världsomspännande homosexuella revolutionen började.

Den 28 juni 1969 stormade polisen baren Stonewall Inn, på Christopher Street i Greenwich Village. På baren, som var landets största gayklubb och ett av få ställen som serverade icke-heterosexuella, var de vana vid våldsamma razzior från polisen. Denna skulle dock komma att bli allt annat än vanlig.

Polisen var i full gång med att samla ihop, misshandla och arrestera besökarna när ett shotglas plötsligt flög över baren och krossade en spegel på andra sidan rummet. En röst skrek högt ”I’ve got my civil rights” (sv. översättning ”jag har mina medborgerliga rättigheter”). Sen fullkomligt exploderade det.

Exakt vem som kastade det där glaset vet ingen säkert, många hävdar att det var Marsha. Själv menade hon att hon kom dit först senare, när upploppet redan var igång. Klart är dock att poliserna stötte på betydligt mer motstånd än de hade förväntat sig. Besökarna på baren hade fått nog. De tänkte inte längre finna sig i att bli utsläpade, misshandlade och fängslade på grund av sin sexualitet eller klädsel. Ryktet om händelsen spred sig som en löpeld. Det här var vad alla hade väntat på.

Det våldsamma upploppet på Stonewall Inn pågick i tre dagar, med protester som sträckte sig över veckor. Polisbilar förstördes, slagsmål utbröt och tårgasen sprutade. De diskreta protesternas tid var förbi. Revolutionen var här.

Aktivisten Marsha

Marsha P. Johnson tog under denna tid plats i rampljuset på riktigt. Som en av de framstående personerna under Stonewallupproret 1969 kom hon att bli en förgrundsgestalt i kampen för allas lika rättigheter. Tillsammans med sin vän, transaktivisten Sylvia Rivera, startade hon STAR, en organisation som arbetade för att stötta unga transpersoner som lever på gatan.
Transpersoner var marginaliserade på många sätt, även inom gayrörelsen. De allra flesta inom rörelsen var vita och tillhörde medelklassen. Många höll också fast vid tanken på att diskreta protester, att inte skapa för mycket uppståndelse, var det mest effektiva sättet att föra rörelsen framåt.

28 juni 1970, ett år efter upproret vid Stonewall Inn, gick Marsha och Sylvia tillsammans i vad som skulle komma att bli den första Prideparaden i New York. Tre år senare var tanken att Marsha och Sylvia skulle fronta paraden, men röster höjdes om att de gav rörelsen ett dåligt rykte. De ansågs för uppseendeväckande. Sylvias tal vid stora scenen i Washington Square Park ställdes in. Detta hindrade dock inte Sylvia från att inta scenen ändå. I ett mycket minnesvärt och filmat tal skällde hon ut publiken framför sig och anklagde dem för att ignorera transpersoner. Genom inlevelse och närvaro lyckades hon vända publikens burop till applåder.

Hemlös

Marsha P. Johnsons popularitet fortsatte att växa under 1970-talet. Hon uppträdde i drag shows och fotades av Andy Warhol. Med sina blomsterkronor, färgsprakande egengjorda kläder och röda läppar blev hon en fixstjärna i New York. Alla visste vem hon var.
Men de glamorösa kontakterna stod i bjärt kontrast till Marshas vardag. Under 1970-talet var hon ofta hemlös och tvingas sälja sex för att överleva. Hon levde en tillvaro på marginalen, med droger och tilltagande psykiska problem.

En kall vinternatt i början av 1980-talet förändras dock allt när Marsha av en händelse hamnade i den välkända gayaktivisten Randy Wickers kök. De blev snabbt goda vänner och Marsha flyttade in hos Randy. Han förblev en av hennes närmsta vänner.
Under 1980-talet kom också HIV-smittan. Marsha, som levde nära många av dem som drabbats, engagera sig i frågan. Tillsammans med organisationen ACT UP hjälpte hon dem som behövde stöd. Hon spred information och kämpade för bättre villkor för de smittade. Under början av 1990-talet smittades hon också själv av viruset. Det var dock inte det som i slutändan skulle komma att kosta henne livet.

En ikon

Marshas psykiska problem förvärrades under hennes sista år. En del beskrev det som att hon hade en annan personlighet och i perioder blev hon aggressiv. Hon spenderade mycket tid vid Hudsonfloden där hon offrade blommor till flodens herre. Floden var en vacker plats på dagen, när vattnet glittrade och solen sken, men på kvällen blev det en helt annan plats.

Efter Prideparaden i juli 1992 försvann Marsha, kort därefter hittades hennes kropp flytandes i Hudsonfloden. Polisen avskrev snabbt hennes död som självmord. Fallet öppnades senare upp igen som misstänkt mord, bland annat efter vittnesmål om att Marsha tidigare skulle ha blivit trakasserad nära platsen där hennes kropp hittades. Vänner och andra aktivister, däribland Randy Wicker och Sylvia Rivera, menade dessutom att Marsha trots sin sjukdomsbild aldrig var självmordsbenägen.

Marshas död förblir ett mysterium. Exakt vad som hände den där julinatten kommer vi förmodligen aldrig få veta, men vi vet att hennes arv lever vidare. Hon kämpade otröttligt mot de trånga normerna, de ofattbara orättvisorna och mot alla som förnekade henne som person. Hon spred samtidigt en stor glädje, tände en världsomfattande revolution och förblir en odödlig inspiration för kampen om allas rätt till ett värdigt liv. Bravo Marsha!

Publicerad den 4 juni 2021

Hej livet nr 4 2020

Tema: Vägskäl

Detta nummer av Hej livet har tema Vägskäl och du får bland annat möta Annelie Johansson, stadsmissionens starka kvinna, Helene som lämnade klostret och Stefan som bytte yrke sent i sitt arbetsliv.

Mer från Hej livet nr 4 2020