Att tala om döden med unga

Att tala om döden med unga

Katarina Zetterström kurator och Lars Widén kurator och leg psykoterapeut utgör två tredjedelar av barntraumateamet vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Tillsammans med psykologen Lena Liedholm arbetar de med att erbjuda krisstöd, stödsamtal, traumabehandling och sorgebearbetning för barn och ungdomar som har eller håller på att förlora en nära anhörig.

Text: Matilda Eklöf

Foto: Niclas Fasth

Lars var med när verksamheten startade för 18 år sedan, år 2000.

– Innan dess var det ingen självklarhet för barn- och ungdomar som förlorat en anhörig att få komma och prata med någon, berättar han. Jag har varit och föreläst en hel del ute i Sverige och jag har sett att många kanske inte får det stöd som de skulle behövt. Vårt signum här är att vi har ett aktivt förhållningssätt när det händer något.

– Vi har tre uppdrag och två av dem handlar just om att förlora någon närstående. Det första är om man i familjen drabbas av plötslig oväntad död. Då tar vi aktivt och akut kontakt med familjen och erbjuder stöd. Det andra är om en förälder blir allvarligt sjuk med oviss utgång. Sen kan vi också erbjuda stöd vid övriga trauman där ett barn eller ungdom har sett något skrämmande. Till exempel en allvarlig trafikolycka, förklarar Lars vidare.

Den största delen av deras arbete går dock åt just krisstöd. Under det första stadiet när något allvarligt har hänt är det viktigt att komma in i ett tidigt skede och stötta, menar de båda. Det är inte alltid säkert att det behöver bli en långvarig behandlingskontakt men för att allt ska gå så bra som möjligt finns de med och stöttar det naturliga förloppet. Ett intensivt stöd i början och sen samtal och möten efteråt vid behov.

– Ibland behöver vi på sikt kanske prata igen om hur det egentligen var när mamma, pappa eller ett syskon dog. Barnet kanske reagerar på ett nytt sätt och omgivningen kan ha svårt att förstå vad som händer. Då kan vi ta upp kontakten igen. Så vi jobbar över en längre tid också, säger Lars.

Stor vikt på att vara tydlig

Att tala om döden med unga är inte lätt men det är väldigt viktigt, understryker Katarina. Och i grunden handlar det om att vara tydlig.

– Vi träffar barn i alla åldrar. Från mycket små barn till unga vuxna. Men i grunden handlar det alltid om att tala klarspråk. Ju yngre man är desto mer konkret behöver man vara. Om mamma, pappa eller någon annan närstående dött behöver man tala om det på ett konkret sätt. Vad innebär det? Döden är ju väldigt svår att förstå för oss alla egentligen, säger hon och tar en kort tankepaus.

– Det första man ska göra är att man ska berätta vad som hänt. Att undanhålla information är aldrig bra utan barnen måste få vara en del av det som händer oavsett ålder. Du ska berätta konkret men på ett skonsamt sätt. Saker som att när man är död då är man död jämt och att personen inte kommer komma tillbaka, det är inte självklart för ett barn. Man måste kanske säga ”pappa kan inte komma idag, han kan inte komma imorgon, han kan inte komma nästa dag, han kan aldrig komma” och man kan få upprepa det många gånger.

Man måste också vara tydlig med vad det innebär att vara död fortsätter Lars.

– Det viktigt att förklara vad det innebär att vara död. Att hjärtat slutar slå, att man inte andas att och blodet inte pumpar runt. Det finns inget liv kvar i kroppen. Man måste vara jättekonkret och berätta att det inte finns någon återvändo. Är man död så är man död.

Även äldre barn behöver få en förklaring

Samma sak gäller även för äldre barn även om de vet mer vad det innebär att en person är död. Att förklara vad som hänt och berätta om det är ändå väldigt viktigt.

– Man ska vara tydlig och sanningsenlig, det är nummer ett när man talar om döden, menar Katarina. Inga omskrivningar. Det är lätt att man hamnar där eftersom man vill vara skonsam men att man då kanske istället blir för skonsam. ”Han har gått bort” säger många men vad är ”att gå bort”? Det gör man ju när man går och hälsar på sin granne också.

– Följdfrågan blir ju då ”när kommer han tillbaka?” fortsätter Lars. Det är klart att det är svårt att förstå vad som hänt och speciellt om ingen förklarar. Döden är så abstrakt att man måste vara konkret och tydlig när man talar om det.

Att skapa ett bra avslut och att barnen får ta avsked är också ett viktigt steg i processen, speciellt om det varit en plötslig och oväntad död menar han vidare. Då har man inte fått chansen att förbereda sig och förstå att mamma eller pappa faktiskt är död. Att kunna ta ett avsked och göra en egen ritual i stunden är jätteviktigt och något som barntraumateamet jobbar aktivt med. Avskedet måste alltid ske på ett värdigt och bra sätt som fungerar för barnen.

– En annan viktig bit i det tidiga skedet är att få göra såna saker som man tycker om, understryker Katarina. Att man får känna sig glad emellanåt. Det är en viktig del. Ibland kan man nästan känna skuld över att man är glad över något när kanske ens pappa dog för bara två veckor sen. Men det är viktigt att det får vara så. Man måste få vara hungrig, leka med kompisar, vara glad. Vardagslivet måste få fortsätta.

Att känna någon i sorg

Men vad gör man om man när man känner någon vars anhöriga dött? Hur ska man tala då? frågar jag. Lars svarar snabbt och det märks att det är en fråga han är van att besvara.

– Man ska inte undvika. Det räcker med att säga att man vet vad som har hänt. Det räcker med den bekräftelsen så att de drabbade vet att umgänget finns kvar.

– Många säger kanske av respekt ”hör av dig om du behöver någonting och jag finns här” och det är ju ett bra sätt att förklara att man finns där, men det blir att den som är i sorg måste fortsätta hänga i och hålla kontakterna. Och det kanske man inte orkar då, fortsätter Katarina.

– Många i sorg upplever att omgivningen är väldigt omhändertagande i början men så plötsligt när det gått ett tag är de helt borta. Det är tomt. Det där alla lovade, att de skulle finnas och stötta, det gällde tydligen bara ett kort tag. När det blir tungt och sorgen börjar gå in på djupet finns det ingen kvar. Omgivningen måste finnas kvar och hålla kontakten även om det kanske inte känns som man blir så efterfrågad. Det kan vara skönt bara att veta att det finns någon där som tänker på dig.

Viktigt med kollegor i sorgen

Lars och Katarina arbetar båda nära familjer som drabbats av död och visst finns det dagar när det känns tungt. Även om de oftast arbetar ensamma så har de varandra som ett kollegialt stöd. Det är viktigt att kunna få berätta om sina känslor och bearbeta vad som hänt.

– Ibland kan man få frågor av vänner som undrar hur man kan jobba med det här. Men vi brukar säga att visst, vi jobbar med döden, men vi jobbar också med livet och kärlek. Det är en viktig del i vad vi gör. Vi skapar relationer med familjerna, skalar bort det som finns runt och kommer på så sätt fram till det som är mest centralt i livet. På det viset jobbar vi mycket med kärlek, avslutar Katarina och Lars instämmer i stolen bredvid.

Publicerad den 24 januari 2022

Hej livet nr 2 2018

Tema: Döden

Det här numret har tema ”Döden” och innehåller bl a ett möte med polis Benjamin Prom, ett reportage om att förlora ett barn, vi möter Carolina på Krematoriet och mycket mer.

Bläddra i numret

Mer från Hej livet nr 2 2018