Begravningar innan 1900-talet

Förr i tiden var det vanligaste att dödsfallen skedde i hemmet. Att en person avled på sjukhus eller annan slags vårdinrättning hörde till ovanligheterna och därför fanns det inte heller någon professionell kår som tog hand om döden. Detta ansvarade istället anhöriga, bekanta och grannar för.

När en person avled var det mycket som skulle göras. Den avlidne skulle tvättas, kroppen svepas, likvaka skulle hållas och begravning anordnas. Bud skulle också skickas till klockaren så
att själaringning kunde utföras för den avlidne. Ringningen skulle helst ske samma dag. Själaringningen uppmanade folket i socknen att be för den avlidne och fungerade också som ett sätt för att underlätta själatåget till himlen och hålla de onda makterna borta.

Hur lång en själaringning var och när den ägde rum berodde mycket på vem personen som avlidit var. Ålder, kön och social rang i socknen spelade stor roll. För spädbarn kunde ringningen vara i enbart några minuter medan den för mycket gamla personer kunde pågå i uppemot en timme. Även tidpunkten spelade stor roll. Ju lägre rang den avlidne hade i socknen desto tidigare på dagen skedde själaringningen. För en backstugusittare kunde ringningen därför börja redan vid åtta på morgonen medan den för en adelsman kunde ske vid middagstid.

Kistan introducerades på medeltiden

Förr i tiden gick det ofta väldigt snabbt mellan att en person avled till att denna gravsattes och kom i jord. Det var också brukligt att begrava den döde utan omhölje, direkt i jorden. Det var först under medeltiden som tiden mellan dödsfall och begravning förlängdes. Det kan vi tacka adeln för som ville ha större begravningar som tog tid att arrangera. I samband med detta introducerades också kistan som ett sätt att förvara och bevara kroppen. Folk fortsatte dock att begravas direkt i jorden långt in på 1600-talet.

Under denna tid i bondesamhället tillverkades kistan ofta av anhöriga eller av en snickare i byn. I början var kistorna mycket enkla utan färg eller handtag. Först senare kom kistorna att målas i olika färger. Svart för en äldre person och vit, gul eller blå för barn. Det fanns även mycket vidskepelse kring kistan i sig. Den skulle tillverkas på under en dag och utan att man använde någon spik. Istället användes träpluggar som skulle hindra den döde från att gå igen.

Äldre kunde få handskar

Den avlidne kläddes i regel med ett enkelt lakan och vita strumpor. Äldre personer kunde få handskar och de yngre kunde få med sig blommor i kistan. Över ansiktet lades en så kallad svettduk, en tunn vit duk. Senare blev det vanligt med ordentligt sydda svepningar av batist (kammarduk). Det blev också vanligare att lägga ner något i kistan tillsammans med den döde såsom en psalmbok, ett brev, ett porträtt, pengar eller brännvin.

Efter detta lades kistan i en likkammare eller ett uthus där man kunde få komma och se den avlidne. Det var då vanligt att man tog med sig även små barn för att säga adjö till den döde. Dit kunde man också komma om man ville få bot för en sjukdom. Då bad man den döde ta med sig sjukdomen i graven. Vanligt var också att lägga granris, med taggarna mot kyrkan, vid den dödes bostad för att hindra denne att gå igen.

Brännvin och gravöl

Själva begravningen ägde vanligtvis rum på söndagen innan ordinarie gudstjänst. Vid begravningen bars kistan in så att den döde hade fötterna mot kyrkan. Denna sed var, precis som granriset och träpluggen i kistan, till för att hindra den döde från att gå igen. Det var viktigt att kistan bars då transport med vagn sågs som en stor vanära. Vid begravningen förtärdes mat och dryck under hela tiden, något som fortsatte även efter ceremonin. Gravöl och brännvin var extra populärt och förtärdes i stora mängder.

Under 1600- och 1700-talet var det inom de högre stånden även vanligt att ge ut så kallad begravningskonfekt till de som närvarande vid en begravning. Det var konfekt som sveptes in i svart eller vitt papper och som sedan dekorerades med änglar, kors eller andra symboler kopplade till döden. Under 1800-talet blev traditionen också vanlig inom bondesamhället. Med tiden blev seden med konfekt dock allt ovanligare och upphörde helt på 1960-talet.

Begravningar efter 1900-talets början

Under första delen av 1900-talet började sakta men säkert en yrkeskår med begravningsbyråer och entreprenörer som kunde ta hand om de döda att bildas. Detta var vanligast i de större städerna där efterfrågan ökade i och med att befolkningsmängden växte.

En annan orsak till begravningsbyråernas framväxt var det stora antal människor som omkom vid Spanska sjukan vid slutet av första världskriget och tiden strax därefter. I och med att så många dog samtidigt och många anhöriga till den döde också insjuknade fanns det inte möjlighet för dem själva att ordna med allt praktiskt inför begravningen. Där kunde begravningsbyråerna då gå in och hjälpa till.

Häst och vagn och handkärror

Under denna tid startade också mer fabriksmässig tillverkning av kistor hos begravningsbyråerna och de började även tillhandahålla tjänster som svepning av den döde, kistläggning och balsamering. Seden att bära den döde hela vägen hade med tiden kommit att bytas ut mot transport med häst och vagn eller handkärror. Dessa transporter tog tid och därför förvarades den döde ofta i hemmet i väntan på begravningsdagen.

Så visst kan man tänka sig att begravningen är en tradition som alltid sett ut som den gör idag. Men blickar man bakåt ser man att det är en hel del som förändrats, även om bitar av dessa traditioner fortfarande lever kvar idag.