Det kristna dopet har sina rötter i det judiska reningsbadet. Föregångaren till det kristna dopet var Johannes döparens omvändelsedop. Han döpte i sin tur Jesus. Efter Jesus död och återuppståndelse kom dopet att bli till en initiationshandling inom kristendomen. Det var då den döpte togs upp i församlingens gemenskap.

Dopet kom till Sverige i samband med att landet blev kristet. Mellan mitten av 800-talet fram till 1100-talet pågick missionen i Sverige och målet var att så många som möjligt skulle döpas in i den kristna tron. Under denna tid var det därför väldigt vanligt med vuxendop. När landet sedan blivit kristet och de flesta vuxna var döpta övergick kyrkan naturligt till att främst utföra barndop.

Bassänger och träkar

Under den tidiga kristna tiden i Norden utfördes dopen vanligtvis i floder och vattendrag, precis som Johannes döparen gjort när han döpte Jesus i floden Jordan. Med tiden blev användning av bassänger och träkar vanligt vilket innebar att dopet kunde genomföras i kyrkan.

Under denna tid var det brukligt att sänka ner hela kroppen i vattnet (s.k. immersion eller subversion). Det nordiska klimatet gjorde dock att man under senmedeltiden övergick till att enbart doppa huvudet (affusion) eller bestänka den döpta. Detta för att undvika nedkylning vilket var en stor risk i de kalla kyrkorna.

I och med detta och att det blev allt vanligare med barndop kom dopfunten att få en alltmer central plats i kyrkan. Under den katolska tiden var dopfunten alltid placerad i kyrkans västra del nära ingången. Detta var för att barnet var tvunget att döpas för att få inträde till kyrkan. Dopfunten flyttades fram i samband med reformationen för att betona att dopet skulle ske i församlingens mitt.

Dåtidens dopfuntar var väldigt djupa så att hela barnet kunde sänkas ner i vattnet. När denna sed försvann under senmedeltiden blev det vanligt att sätta en grundare skål av metall som insats i den gamla dopfunten. I Europa blev dopfuntar av sten vanligt under 1100-talet och det var också då medparten av de stendopfuntar som finns kvar idag tillverkades. Tidigare gjordes de i trä eller så skedde dopet vid vatten utomhus.

Dopklänningar och doppåsar

Under den tidigare katolska tiden doppades hela barnet naken tre gånger i vattnet och kläddes sedan i den vita dopdräkten av gudmodern. Den långa vita dopskruden symboliserade det nya livet med Kristus. Men i och med att användningen av subvension minskade blev det vanligt att barnet behöll kläderna på under hela dopet.

Med tiden kom dopskruden att bytas ut mot ett symboliskt vitt tygstycke kallat kristningaklädet. Detta överräckte man till barnet efter dopakten. I den nya kyrkohandboken 1614 försvann dock denna sed helt och dopdräkten fick en annan karaktär. Istället började man tillverka praktfulla och färgstarka kläder helt enligt barockens ideal.

Det var vanligt att lindade barn lades i en s.k. doppåse. Dessa tygpåsar var ofta färgglada och vackert dekorerade. Påsarna tillverkades av bomull, siden eller ylletyg och dekorerades med sidenband, pappersblommor, tyglappar, spets och pärlor samt någonting blankt för att skydda mot onda andar.

Seden med doppåsar levde kvar länge både hos allmogen och borgar-klassen. I de högre samhällsskikten blev det dock under början av 1700-talet vanligt med vita dopkåpor, något som inspirerats av Gustav III:s dopkläder. På 1800-talet kom sedan de långa vita dopklänningarna som vi är vana att se dem idag. De tillverkades av lätta och tunna bomullsmaterial vilket var populärt under denna tid.