Dopet genom historien

Dopet genom historien

Det kristna dopet är en av kyrkans två sakrament och seden har rötter som sträcker sig lång tillbaka i tiden. Det är lätt att tro att det mer eller mindre alltid sett likadant ut – men det är långt ifrån sant.

Text Matilda Eklöf
Foto Wikimedia Commons, Livrustkammaren

Det kristna dopet har sina rötter i det judiska reningsbadet. Föregångaren till det kristna dopet var Johannes döparens omvändelsedop. Han döpte i sin tur Jesus. Efter Jesus död och återuppståndelse kom dopet att bli till en initiationshandling inom kristendomen. Det var då den döpte togs upp i församlingens gemenskap.

Dopet kom till Sverige i samband med att landet blev kristet. Mellan mitten av 800-talet fram till 1100-talet pågick missionen i Sverige och målet var att så många som möjligt skulle döpas in i den kristna tron. Under denna tid var det därför väldigt vanligt med vuxendop. När landet sedan blivit kristet och de flesta vuxna var döpta övergick kyrkan naturligt till att främst utföra barndop.

Bassänger och träkar

Under den tidiga kristna tiden i Norden utfördes dopen vanligtvis i floder och vattendrag, precis som Johannes döparen gjort när han döpte Jesus i floden Jordan. Med tiden blev användning av bassänger och träkar vanligt vilket innebar att dopet kunde genomföras i kyrkan.

Under denna tid var det brukligt att sänka ner hela kroppen i vattnet (s.k. immersion eller subversion). Det nordiska klimatet gjorde dock att man under senmedeltiden övergick till att enbart doppa huvudet (affusion) eller bestänka den döpta. Detta för att undvika nedkylning vilket var en stor risk i de kalla kyrkorna.

I och med detta och att det blev allt vanligare med barndop kom dopfunten att få en alltmer central plats i kyrkan. Under den katolska tiden var dopfunten alltid placerad i kyrkans västra del nära ingången. Detta var för att barnet var tvunget att döpas för att få inträde till kyrkan. Dopfunten flyttades fram i samband med reformationen för att betona att dopet skulle ske i församlingens mitt.

Dåtidens dopfuntar var väldigt djupa så att hela barnet kunde sänkas ner i vattnet. När denna sed försvann under senmedeltiden blev det vanligt att sätta en grundare skål av metall som insats i den gamla dopfunten. I Europa blev dopfuntar av sten vanligt under 1100-talet och det var också då medparten av de stendopfuntar som finns kvar idag tillverkades. Tidigare gjordes de i trä eller så skedde dopet vid vatten utomhus.

Dopklänningar och doppåsar

Under den tidigare katolska tiden doppades hela barnet naken tre gånger i vattnet och kläddes sedan i den vita dopdräkten av gudmodern. Den långa vita dopskruden symboliserade det nya livet med Kristus. Men i och med att användningen av subvension minskade blev det vanligt att barnet behöll kläderna på under hela dopet.

Med tiden kom dopskruden att bytas ut mot ett symboliskt vitt tygstycke kallat kristningaklädet. Detta överräckte man till barnet efter dopakten. I den nya kyrkohandboken 1614 försvann dock denna sed helt och dopdräkten fick en annan karaktär. Istället började man tillverka praktfulla och färgstarka kläder helt enligt barockens ideal.

Det var vanligt att lindade barn lades i en s.k. doppåse. Dessa tygpåsar var ofta färgglada och vackert dekorerade. Påsarna tillverkades av bomull, siden eller ylletyg och dekorerades med sidenband, pappersblommor, tyglappar, spets och pärlor samt någonting blankt för att skydda mot onda andar.

Seden med doppåsar levde kvar länge både hos allmogen och borgar-klassen. I de högre samhällsskikten blev det dock under början av 1700-talet vanligt med vita dopkåpor, något som inspirerats av Gustav III:s dopkläder. På 1800-talet kom sedan de långa vita dopklänningarna som vi är vana att se dem idag. De tillverkades av lätta och tunna bomullsmaterial vilket var populärt under denna tid.

Döpas inom åtta dagar

Enligt 1686 års kyrkolag skulle barnet döpas inom det åttonde dygnet efter födelsen. Denna dopregel övertogs från föreskriften om omskärelse på åttonde dagen (Tredje Moseboken 12:3). Ofta skedde dopet första söndagen efter födseln eller om barnet fötts tidigt en söndag, redan samma dag under eller efter högmässan.

Dopet skulle alltid förättas i kyrkan om det inte fanns skäl för något annat. Om dopet inte kunde genomföras i kyrkan eller inom det åttonde dygnet, exempelvis om barnet var sjukt eller familjen inte skulle hinna till kyrkan, utfördes ett så kallat nöddop. Ett nöddop kunde förättas av en ”gudfruktig och till laga ålder kommet förståndig och i katolicismens lära väl underrättat folk av mankön”. Om ingen sådan gick att få tag på kunde nöddopet också genomföras av en kvinna.

Faddrar valdes med omsorg

Föräldrarna var oftast inte med vid dopet. Istället var det faddrar (även kallade gudföräldrar) som tog hand om barnet och såg till att det blev döpt. Dopet var, precis som de mesta på den här tiden, ämne för mycket folktro. Bland annat var det mycket viktigt att barnets namn hölls så hemligt fram till dopet. Efter att föräldrarna bestämt vad barnet skulle heta fick det inte spridas till någon förutom gudmodern som fick namnet viskat till sig, eller kanske nedskrivet på en lapp.

Att bli tillfrågad om att vara fadder var ett hedersuppdrag. Faddrarna skulle säkerställa barnets andliga fostran men också ta hand om barnet om något hände föräldrarna. Faddrarna valdes därför med omsorg och det var vanligt att valde föll på släktingar, vänner eller grannar som stod något högre upp på den sociala skalan, så som präster eller adel.

Dopgille – dåtidens dopfest

Efter dopet var det brukligt med s.k. dopgille. Där bjöds på mat och dryck. Detta var först och främst ett tack till faddrarna men också en fest för att fira det nya barnet. När modern senare kom till kyrkan firades det på ett liknande sätt med kyrkogångsöl eller kyrkogångsgille. Det kunde bli stora fester för att fira barnet och modern och hälsa dem välkomna tillbaka.

När man ser på dopets rika historik är det tydligt att det är mycket som förändrats. Men den är också väldigt tydligt att mycket har bestått och fortfarande finns med oss än idag.

Publicerad den 15 juni 2021

Hej livet nr 3 2018

Tema: Dopet

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och livsfrågor som många bär på. Det här numret har tema ”Dopet” och innehåller bl.a. reportage om Dopets historia, dopets innebörd och en intervju med en dopfamilj.

Bläddra i numret

Mer från Hej livet nr 3 2018