Ha tålamod med mig, vi ska återvända till Lisa Ridzéns karaktärer Sixten och husse Bo. Men låt oss först titta på detta med pälsbeklädda livskamrater ur ett vård- och omsorgsperspektiv.
När man söker fakta kring djurs påverkan på en äldre person blir en sak väldigt tydlig. Ett djur, till och med ett mekaniskt sådant, kan ge oerhört goda effekter på livskvaliteten. Se bara på allt det som listas här bredvid. En hund inbjuder dessutom till samtal hundägare emellan och blir en social bro. Hur många hundägare ser man inte språka en stund på hundens kvällsrunda?
Förutom möjligheten att ha en egen hund, används djur idag som terapi inom vård och omsorg. Vårdhundar är inte en helt ovanlig företeelse. Det finns till och med vårdponnyer som kan besöka boenden och ge en stunds glädje till de boende. En person som är dement får stryka över ett mjukt hundöra och berättar plötsligt om en hund från barndomen. Även mekaniska katter som härmar sin levande förlaga har prövats och rapporteras ha god effekt. Det finns även äldreboenden med höns, dock ej just i Norrköping, men väl i Västervik.
Men det finns också en annan mer utmanande sida av att använda djur i vården. Vårdpersonalens arbetsmiljö, risker för allergier och smittspridning, hundrädsla och säkerhetsfrågor. Och kanske mer subtila problem som konkurrens om djuret eller påtryckningar mot de boende som kanske inte är så sugna på att träffa djur och därmed skulle kunna äventyra möjligheten till djurmöten. Dessutom ska djurets säkerhet och välmående kunna säkerställas i alla situationer.
Djur i vården har blivit så vanligt att Socialstyrelsen år 2024 gav ut publikationen ”Hundar i vård och omsorg – Vägledning till gällande regelverk”. Man inleder med orden ”Hundar används inom olika typer av vård- och omsorgsverksamheter som en del i behandling, träning eller för social samvaro. Det är viktigt att ta vara på de positiva effekter som hundar kan bidra till inom vård och omsorg och angeläget att hundar används under kontrollerade former.” Sedan följer i skriftens sammanfattning inte mindre än fyra myndigheter som har tillsynsansvar i situationer där hundar används i vården samt 24 lagar och förordningar, vilka räknas upp som aktuell lagstiftning som kan appliceras på användningen av hundar i vård och omsorg. Utan att förringa vikten av ordning och reda känner jag viss förståelse för att en och annan verksamhetsansvarig som läser om ”fullständiga riskbedömningar” kanske drar öronen åt sig.
Men åter till Bo och Sixten. Sixten är borta. Han var Bos kvarvarande livskamrat nu när frun inte längre minns honom och har behövt flytta till ett demensboende. Sixten är en grå älghund i en rad av grå älghundar. En individ som skänker glädje, värme och sällskap till en ensam man. En man som är gammal och ganska sliten efter ett arbetsliv på sågverket, men klar i huvudet. Kvar i Bos liv finns också en son och den goda vännen Ture. Och så hemtjänstpersonalen.
Sonen oroar sig för Bo och Sixten. Tänk om Bo ramlar och blir liggande när han är ute med Sixten? Tänk om han skadar sig? Tänk om Sixten inte får gå ut tillräckligt mycket?
Det är en förståelig oro. Föräldrar oroar sig för sina barn, sen oroar sig barnen för föräldrarna. Men det är en hårfin gräns mellan att oroa sig och begränsa. Och ibland kanske man behöver ställa sig frågan, för vem är oron, egentligen? Jag undrar om man är så rädd för döden idag, att oron begränsar livet. För nog hade Bo hellre brutit benet än att bli av med sin kamrat? När döden ska bli praktisk och korrekt, så kanske man tappar något? När liv ska mätas i arbetstimmar, renlighet och värdighet, så kanske det är just det sistnämnda som tas ifrån en?
Kanske är det något i mig som gör jag tycker mig se betraktelser kring hundar som livskamrater överallt. Kanske är det helt enkelt så att hunden blivit så viktig för människor att man känner ett behov av att berätta om det. Tranorna flyger söderut är ett exempel. Henning Mankell spökskriver åt sin Norton. Göran Greider tecknar berättelsen om Stina och Cleo. Jag ser dem överallt, människan med sina pälsklädda livskamrater som sluter gapet mot ensamheten. Som ger livsmening och livsglädje. Och jag tänker att hoppas nu vi inte glömmer livsglädjen mitt bland tabeller och riskberäkningar, smittskydd och systematiskt kvalitetsarbete. Och må jag aldrig bli så skröplig att jag skiljs från min hund.