Vägar till vigning

Vägar till vigning

Det är en lång väg till att bli diakon, men också flera olika sådana. Ett stort beslut i livet men tillslut kanske också ett självklart sådant? Vi möter två diakonikandidater, i slutet på deras första praktik, som var förlagd just här i Norrköping.

Text och foto Malin Singelsö

Det här numrets ”på besök” kräver inte någon längre restid då vi möter diakonikandidaterna Sofia Gårdestig och Sara Holmström i S:t Olai kyrka, mitt i Norrköping city. De avslutar nu sin första praktik där de har handletts av diakonen Per-Olof Engström och prästen Sara Hökpers. För att bli diakon kan man ha lite olika utbildnings- och yrkesbakgrund. Man kan ta olika spår både genom livet och utbildningen till diakon. Sofia och Sara har lite olika bakgrunder.

Sofias ”spår”: Sofia blev färdig socionom för 22 år sedan. Efter det har hon haft flera olika socionomjobb. Hon har mest jobbat som kurator på sjukhus men även inom socialtjänsten och andra jobb inom kommunen. Just nu jobbar Sofia på akuten på US i Linköping som kurator. Hon har också arbetat ett halvår inom Svenska kyrkan på ett vikariat och varit ”en sväng” inom frikyrkan.

Saras ”spår”: Sara har jobbat i kyrkan i nästan hela sitt liv. Först som ideell medarbetare i form av ung ledare efter konfirmationen. Hon är sedan utbildad till fritidsledare och hälsoutvecklare samt har läst en del folkhälsovetenskap. 2002 gick flyttlasset från Wilhelmina till Östergötland. I Vikingstad började Sara arbeta på den kommunala fritidsgården och efter tre år blev hon sedan fritidsledare i Mjölby församling. Efter det har hon blivit kvar som anställd i kyrkan men bytt församling genom åren. Sara sökte dispens inför att bli diakonkandidat och fick det på grund av kurserna i folkhälsovetenskap och ett par andra relevanta kurser samt att hon hade jobbat så länge inom kyrkan. Saras hjärteområden är barn- och ungdomsverksamhet.

När denna intervju sker har Sofia och Sara ännu inte blivit antagna till utbildningen. De är mitt i processen och ska härnäst gå igenom en antagningskonferens i augusti. De har gjort lite olika steg, för beroende på vad man har med sig, ser vägen lite olika ut. Båda har kvar det sista pastoratteologiska året om de går vidare på antagningskonferensen. Det kan man också lägga upp på lite olika sätt, ett år på heltid eller två år på halvtid. Sofia har gått kyrkans grundkurs året innan, den kursen är vanlig att man går.

Men varför valde ni att bli diakonkandidater?

– Detta är något jag har gått och tänkt på under tjugo års tid. Det har känts för stort. ”Nämen inte ska väl jag”. För mig har det tagit tid. Det är inte något dåligt att det får ta tid. Och jag tänker att jag har med mig mycket från mitt arbetsliv som jag kommer att ha användning för, berättar Sofia.
Sara fortsätter,
– Jag har jobbat många år i kyrkan. Jag har provat andra arbetsgivare men återvänder hela tiden hit. Jag känner att jag vill ha mer verktyg för att kunna hjälpa till exempel ungdomar, som vi också vet mår sämre i samhället idag. Blir jag diakon kanske jag kan hjälpa dem på ett annat sätt än jag kan som församlingsassistent eller pedagog. Sedan har det alltid funnits där, någon slags styrning mot att bli diakon, även om jag inte har velat lyssna förrän nu. Jag vill kunna hjälpa på ett annat sätt helt enkelt.

Sofia, du jobbar ju med sådant som ligger väldigt nära det du kanske kommer göra som diakon, tror du att du får möjligheter på ett annat sätt nu?
– Jag tror grejen är att det blir ”mer”. När jag jobbar inom socialtjänsten eller på sjukhuset så är jag i min lilla ”ruta” och ganska styrd i vad det är som jag ska göra. Att få jobba utifrån en kristen grund, det blir en större helhetssyn, både på människan, på världen och på Gud. Och jag får stå för det. Sedan behöver jag inte prata om det i allt jag gör men jag kan ha en öppenhet för existentiella samtal om personen så vill och önskar. Det är svårt att formulera… men att få jobba bredare. Och kanske inte vara styrd av sådant som hur många samtal man får boka och att allt måste journalföras. Jag tänker att det är ett friare jobb, att vara diakon. Det kan även vara stora utmaningar i att ha den friheten. Men jag har saknat helhetssynen. Och med en förankring i kyrkan så kan jag inbjuda människor som så önskar, till allt vad kyrkan har i form av resurser, verksamheter och grupper. Inte bara kunna hjälpa personen där och då och möjligen kunna lotsa över till andra aktörer i samhället utan kunna inbjuda till ett sammanhang. ”Kom och var med i vår grupp här” eller ”kom på söndag så ses vi på gudstjänsten”. Sedan beror det såklart mycket på var man hamnar, hur just den diakontjänsten ser ut, det förstår jag, resonerar Sofia.

Utbildningsvägen

Om man känner ett intresse av att bli diakon så tar man kontakt med diakonrekryteraren i stiftet och får träffa denne några gånger för samtal, så det byggs upp en bild av vilken bakgrund man har. Dels rent yrkesmässigt och ens tankar och längtan. Utifrån det utformas en väg för den som söker.
Sofia säger,
– För min del blev steg ett att gå Svenska kyrkans grundkurs.
Sara fortsätter,
– Sedan får du skicka in en ansökan till stiftet att man vill bli diakon. Därefter får du förhoppningsvis komma till en praktikplats så som vi praktiserar här i S:t Olofs församling.
– Men du får råd om du behöver komplettera med något redan hos diakonrekryteraren skulle jag säga. Ansökan är omfattande, jag skrev nog tio-tjugo sidor, berättar Sofia.
Sara fyller i,
– Det är djupa frågor, det ställer ens tro på sin spets och man får verkligen gräva djupt. Hur ser min bakgrund och familjesituation ut, vad tror jag på och vad tänker jag om olika saker. Man ska svara på vem man är.
– Den här praktikperioden började med två dagar på Vårdnäs stiftsgård. I år var vi tolv stycken, indelade i tre grupper och fick våra olika praktikplatser, några här, några i Linköping och några i Skänninge/Mjölby, fortsätter Sofia.
Sara funderar vidare,
– Det är lärorikt att få träffa andra som är på ”samma resa”. Det är väldigt bra med gruppraktik. Du kan utbyta erfarenheter och det finns alltid någon som ställer den där frågan du inte vill ställa själv och även kanske frågor du själv inte tänkt på. Vi oroar oss alla för samma saker men uttrycker det på olika sätt. Jag har lärt mig mer i grupp än om jag hade varit ensam.
Sofia håller med,
– Ja, det sätter igång mer än vad man tror. Jag tänkte att jag skulle få se en massa saker, och det har jag fått göra, men mest händer det inom en själv. Man har knådats och utvecklats.

Härnäst väntar alltså antagningskonferensen, en dag när kandidaterna träffar biskopen, stiftsadjunkt, en person från domkapitlet och en psykolog. Du ska ta dig igenom flera enskilda samtal.

Är ni nervösa?

Ja, skrattar de. Men Sara fortsätter,
– Jag har lugnat mig, både Peo och Sara (handledande diakon och präst) har lugnat oss väldigt mycket.
– Men det är klart att det blir en anspänning för antagningskonferensen resulterar i ett ja eller ett nej. Du får återkomma i augusti om hur det har gått, ler Sofia.

Efter ett ”ja”

Om du antas efter konferensen är det fyra veckors praktik igen, olika utbildningar i stiftet och tio samtal med en psykolog som ska gås igenom innan du kan söka det pastoralteologiska året. Man kan studera i Lund och Uppsala, på plats eller på distans. Det är vanligt att man läser på halvfart i två år så att kan man jobba samtidigt. Från januari kommer även ett års heltid på distans att provgenomföras. Du behöver sedan också en tjänst för att bli vigd.

Både Sofia och Sara tror det behövs en del livserfarenhet innan man möter de frågorna som både antagning, studier och tillslut tjänsten som diakon innebär. Men vilka utmaningar tror de blir störst?
– Jag tror det finns många utmaningar. Jag jämför lite med hur jag jobbar nu, där jag är ganska ensam i min roll, och du har ditt tydliga ansvarsområde. Det kanske inte är fler diakoner i den församling där du är. Då beror det ju helt på hur man jobbar tillsammans som arbetslag eller om du blir ganska ensam. Som ny diakon kan det nog bli tufft. Jag hoppas och längtar efter att få jobba ihop med de andra yrkesroller som finns i arbetslaget. Att kunna samarbeta och nätverka, även mellan diakoner i olika församlingar, det tror jag är jätteviktigt, säger Sofia.
Sara fortsätter,
– Jag tror utmaningen blir att veta var man ska dra gränsen när man möter alla de som behöver hjälp med mat, pengar och liknande. När du ska säga nej och hur. För att hjälpa alla är ju tyvärr omöjligt. Och hur vet du när du hjälper till ”för mycket”, så du stjälper istället för hjälper?
– Ja, och då kommer man in på det här att man ska hålla länge. Det är en arbetssituation där mitt jobb och mitt liv går in i vartannat. Det är nog så svårt att koppla bort när man går hem från ett ”vanligt” jobb. Som diakon blir det nog ännu svårare. Du jobbar kvällar och helger och jag tror att man kommer närmare människan, kommer nära människors liv och svårigheter. Du kanske också jobbar ensam och gör hembesök ensam. Så det är viktigt att tänka på hur du gör det på ett hållbart sätt.

Om ni får ett ja och står där som diakoner om några år, vilken är er största längtan?

Sara svarar genast,
– Mötet med alla människor, både i glädje och sorg. Att finnas med och kunna stötta och hjälpa. Att få hjälpa unga människor. De har det tuffare och tuffare. För mig skulle drömtjänsten vara att bli diakon med barn-, ungdoms- och familjefokus.
Sofia säger,
– Jag tänker mycket på enskilda möten. Det finns så mycket ensamhet. Jag menar då inte bara utsatta människor där det är helt uppenbart. Det finns mycket ensamhet i alla olika åldrar och samhällsklasser där det inte riktigt finns någon plats eller resurs i samhället som möter den här djupa känslan av ensamhet. Där tror jag att vi kan möta både enskilda människor men också mötas i grupper och sammanhang, där grupperna i sig kan bli självgående. Jag skulle gärna jobba i en stad som den här. Norrköping har ett fantastiskt diakonalt arbete, verkligen ”hands on” och man provar olika sätt. Det har varit jättespännande att vara här, och vi har fått se mycket trots pandemin.
– Ja, och för mig som jobbar på landsbygden så är det så spännande att se vilka kontraster det är. Helt andra svårigheter. Allt finns på båda ställena men svårigheterna är lite annorlunda, fyller Sara i.
Sofia avslutar,
– Jag längtar efter att få kunna prata om hela livet så som det är, att inte behöva rygga tillbaka om någon undrar över livets mening till exempel. I den roll som jag är nu måste jag hålla mig, för där är det inte mitt område. Här finns det en öppenhet för existentiella frågor och verktyg för att tala om dem, oavsett om den man talar med är troende eller inte. Det tänker jag är helt fantastiskt att kunna och få göra.

Publicerad den 10 september 2021

Liknande artiklar

Hej livet nr 3 2021

Tema: Diakoni

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och livsfrågor som många bär på. Det här numret har tema ”Diakoni”. Diakoner jobbar med att hjälpa människor på olika sätt, det kan t ex handla om sorgebearbetning, samtal, att hjälpa socialt utsatta och finnas där när livet är i den där nerförsbacken, eller kanske ända ner i botten. I detta numret får du träffa flera diakoner, diakonkandidater, läsa mer om hur man stöttar någon som inte mår bra, vart man kan vända sig i samhället för att få hjälp och mycket mer.

Bläddra i numret

Mer från Hej livet nr 3 2021