Utbildningsvägen

Om man känner ett intresse av att bli diakon så tar man kontakt med diakonrekryteraren i stiftet och får träffa denne några gånger för samtal, så det byggs upp en bild av vilken bakgrund man har. Dels rent yrkesmässigt och ens tankar och längtan. Utifrån det utformas en väg för den som söker.
Sofia säger,
– För min del blev steg ett att gå Svenska kyrkans grundkurs.
Sara fortsätter,
– Sedan får du skicka in en ansökan till stiftet att man vill bli diakon. Därefter får du förhoppningsvis komma till en praktikplats så som vi praktiserar här i S:t Olofs församling.
– Men du får råd om du behöver komplettera med något redan hos diakonrekryteraren skulle jag säga. Ansökan är omfattande, jag skrev nog tio-tjugo sidor, berättar Sofia.
Sara fyller i,
– Det är djupa frågor, det ställer ens tro på sin spets och man får verkligen gräva djupt. Hur ser min bakgrund och familjesituation ut, vad tror jag på och vad tänker jag om olika saker. Man ska svara på vem man är.
– Den här praktikperioden började med två dagar på Vårdnäs stiftsgård. I år var vi tolv stycken, indelade i tre grupper och fick våra olika praktikplatser, några här, några i Linköping och några i Skänninge/Mjölby, fortsätter Sofia.
Sara funderar vidare,
– Det är lärorikt att få träffa andra som är på ”samma resa”. Det är väldigt bra med gruppraktik. Du kan utbyta erfarenheter och det finns alltid någon som ställer den där frågan du inte vill ställa själv och även kanske frågor du själv inte tänkt på. Vi oroar oss alla för samma saker men uttrycker det på olika sätt. Jag har lärt mig mer i grupp än om jag hade varit ensam.
Sofia håller med,
– Ja, det sätter igång mer än vad man tror. Jag tänkte att jag skulle få se en massa saker, och det har jag fått göra, men mest händer det inom en själv. Man har knådats och utvecklats.

Härnäst väntar alltså antagningskonferensen, en dag när kandidaterna träffar biskopen, stiftsadjunkt, en person från domkapitlet och en psykolog. Du ska ta dig igenom flera enskilda samtal.

Är ni nervösa?

Ja, skrattar de. Men Sara fortsätter,
– Jag har lugnat mig, både Peo och Sara (handledande diakon och präst) har lugnat oss väldigt mycket.
– Men det är klart att det blir en anspänning för antagningskonferensen resulterar i ett ja eller ett nej. Du får återkomma i augusti om hur det har gått, ler Sofia.

Efter ett ”ja”

Om du antas efter konferensen är det fyra veckors praktik igen, olika utbildningar i stiftet och tio samtal med en psykolog som ska gås igenom innan du kan söka det pastoralteologiska året. Man kan studera i Lund och Uppsala, på plats eller på distans. Det är vanligt att man läser på halvfart i två år så att kan man jobba samtidigt. Från januari kommer även ett års heltid på distans att provgenomföras. Du behöver sedan också en tjänst för att bli vigd.

Både Sofia och Sara tror det behövs en del livserfarenhet innan man möter de frågorna som både antagning, studier och tillslut tjänsten som diakon innebär. Men vilka utmaningar tror de blir störst?
– Jag tror det finns många utmaningar. Jag jämför lite med hur jag jobbar nu, där jag är ganska ensam i min roll, och du har ditt tydliga ansvarsområde. Det kanske inte är fler diakoner i den församling där du är. Då beror det ju helt på hur man jobbar tillsammans som arbetslag eller om du blir ganska ensam. Som ny diakon kan det nog bli tufft. Jag hoppas och längtar efter att få jobba ihop med de andra yrkesroller som finns i arbetslaget. Att kunna samarbeta och nätverka, även mellan diakoner i olika församlingar, det tror jag är jätteviktigt, säger Sofia.
Sara fortsätter,
– Jag tror utmaningen blir att veta var man ska dra gränsen när man möter alla de som behöver hjälp med mat, pengar och liknande. När du ska säga nej och hur. För att hjälpa alla är ju tyvärr omöjligt. Och hur vet du när du hjälper till ”för mycket”, så du stjälper istället för hjälper?
– Ja, och då kommer man in på det här att man ska hålla länge. Det är en arbetssituation där mitt jobb och mitt liv går in i vartannat. Det är nog så svårt att koppla bort när man går hem från ett ”vanligt” jobb. Som diakon blir det nog ännu svårare. Du jobbar kvällar och helger och jag tror att man kommer närmare människan, kommer nära människors liv och svårigheter. Du kanske också jobbar ensam och gör hembesök ensam. Så det är viktigt att tänka på hur du gör det på ett hållbart sätt.

Om ni får ett ja och står där som diakoner om några år, vilken är er största längtan?

Sara svarar genast,
– Mötet med alla människor, både i glädje och sorg. Att finnas med och kunna stötta och hjälpa. Att få hjälpa unga människor. De har det tuffare och tuffare. För mig skulle drömtjänsten vara att bli diakon med barn-, ungdoms- och familjefokus.
Sofia säger,
– Jag tänker mycket på enskilda möten. Det finns så mycket ensamhet. Jag menar då inte bara utsatta människor där det är helt uppenbart. Det finns mycket ensamhet i alla olika åldrar och samhällsklasser där det inte riktigt finns någon plats eller resurs i samhället som möter den här djupa känslan av ensamhet. Där tror jag att vi kan möta både enskilda människor men också mötas i grupper och sammanhang, där grupperna i sig kan bli självgående. Jag skulle gärna jobba i en stad som den här. Norrköping har ett fantastiskt diakonalt arbete, verkligen ”hands on” och man provar olika sätt. Det har varit jättespännande att vara här, och vi har fått se mycket trots pandemin.
– Ja, och för mig som jobbar på landsbygden så är det så spännande att se vilka kontraster det är. Helt andra svårigheter. Allt finns på båda ställena men svårigheterna är lite annorlunda, fyller Sara i.
Sofia avslutar,
– Jag längtar efter att få kunna prata om hela livet så som det är, att inte behöva rygga tillbaka om någon undrar över livets mening till exempel. I den roll som jag är nu måste jag hålla mig, för där är det inte mitt område. Här finns det en öppenhet för existentiella frågor och verktyg för att tala om dem, oavsett om den man talar med är troende eller inte. Det tänker jag är helt fantastiskt att kunna och få göra.