Begravningen

Begravningen

Vare sig det är en väntad bortgång, eller inte så finns det alltid en stor förkrossan, säger Cecilia Ehlert Ankarstrand, som är präst och ofta har hand om begravningar i sitt yrke. Hennes roll är att vara med de anhöriga i deras sorgeprocess när det obegripliga har hänt.

Text: Annelie Tollerå

Foto: Axel Arkstål

 

– Många frågar mig om det inte är tungt att vara med vid så sorgliga tillfällen som begravningar hela tiden. Men jag tycker inte det, säger Cecilia. Jag tänker att döden är en del av livet och jag tycker att det känns betydelsefullt och att det är ett fint uppdrag att finnas med de anhöriga genom begravningen och dess förberedelser.

Bävar inför begravningen

– Många bävar absolut inför begravningen. Människor kan uppleva en osäkerhet inför begravningsgudstjänsten, hur den praktiskt ska gå till men också osäkerhet hur man personligen kommer att må den dagen.

När Cecilia möter människor i sorg märker hon ibland att människor har en bild av begravning som kanske inte alltid stämmer med verkligheten. Hon menar att det finns en föreställning av att begravningar är hemska och mörka och något som man bara måste ta sig igenom.

– För mig är det viktigt att anhöriga känner delaktighet i begravningsgudstjänsten och att den avlidne känns igen i den. Man kan absolut göra en begravning personlig, understryker Cecilia. Det sker genom att man exempelvis kan välja musik som den anhörige tyckte om eller att någon läser något personligt. Det finns många sätt. Mitt mål är att de anhöriga ska kunna se tillbaka på begravningen och känna att den gav ett fint avsked och var en viktig stund.

Begravningsriten

– Vi har också begravningsriten. Kyrkans rit är formad över tid genom generationers generationer. Den riten bär både de anhöriga och mig som präst genom begravningsgudstjänsten. Jag är tacksam för riten och alla dess delar betyder något! Jag tänker att människor har skapat riten för att den ska passa till sitt ändamål De flesta känner igen orden: ”av jord är du kommen, jord ska du åter bli”.

– Det är en del av skapelseteologin, berättar Cecilia. Vi är en del av något större.

Cecilia reflekterar över traditionen att säga att ”vi kommer hem till Gud”.

– Det kan vi göra många bilder av. Jag tror att vi lätt hamnar i fällan att begränsa Gud och vi tänker kanske att vi reser iväg någonstans till någon när vi dör. Till den där gubben på molnet kanske. Jag föredrar att säga att vi blir en del av evigheten. Det är smärtsamt att människor dör och försvinner. Som ett barn en gång sa: ”Hon är inte borta, hon har bara flyttat in i mitt hjärta. Vi bär med oss de som har funnits i våra minnen.”

– Samtidigt vill jag också ge en bild av hoppet om att den som avlidit finns i en annan verklighet, där allt får komma till sin fulla rätt. Jag vill förmedla bilden av att Gud möter oss med öppna armar och tar emot oss, på något sätt. Vi vill nog alla ha en sådan bild. För mig betyder det att allt inte tar slut.

Medan vi pratar springer Cecilia plötsligt efter kyrkohandboken, som är den bok där riten finns förklarad. Men så lägger hon bort den innan hon har slagit upp den. Hon vill försöka förklara med egna ord istället, det som är så svårt att greppa.

När något blir ogripbart

– Jag tänker att kyrkan kan hjälpa att sätta ord på livet, när det blir ogripbart. När det inte går att googla och när det inte finns några självklara svar. Döden är obegriplig och vi står kvar med frågor och många känslor kring döden. Döden är ju ofrånkomlig. Det är det enda vi vet om våra liv egentligen, att vi en dag ska dö.

– Jag brukar försöka förmedla tanken om att den avlidna kan vara och bli en förebild för oss som lever kvar. Vi kan bära vidare en egenskap som den avlidne haft och fundera på om den avlidne påverkat eller influerat oss på något sätt i våra liv. Även om man har haft en svår relation med den avlidne så kan ändå personens liv ha påverkat till något som man kan vända till något meningsfullt. På så sätt vill jag förmedla tanken om att vi människor, genom våra liv, kan sprida godhet och kärlek vidare och att den avlidnes liv har haft betydelse.

Trots att Cecilia har reflekterat mycket över både livet och döden i sin yrkesroll som präst påpekar hon att hon inte har alla svaren.

– Många tror att bara för att man är präst så har man alla svaren, men så är det inte. Men vi är proffs på begravningar, det är vi. Det kan tyckas bakvänt, men vid en begravning tycker jag att det verkligen handlar om livet. Sorgen har sitt ursprung i kärleken på olika sätt, till exempel i saknad över det som var och det som aldrig blev. Jag sörjer, alltså har jag älskat.​​

Publicerad den 24 januari 2022

Hej livet nr 2 2018

Tema: Döden

Det här numret har tema ”Döden” och innehåller bl a ett möte med polis Benjamin Prom, ett reportage om att förlora ett barn, vi möter Carolina på Krematoriet och mycket mer.