Svensken är en naturälskare. I en av världens mest sekulariserade länder, vittnar ändå många om att man upplever något större än sig själv i naturen. Man känner förundran, andlighet och kanske till och med känslan av en skaparhand. Något som också återspeglas i några av våra mest älskade sånger.

Texten till Sommarpsalm, eller som vi oftast känner till den, En vänlig grönskas rika dräkt, är skriven år 1889 av Carl David af Wirsén. Han var en svensk poet, litteraturkritiker och Svenska Akademiens ständige sekreterare 1883–1912. Af Wirsén var docent i litteraturhistoria och lektor i svenska och latin vid Uppsala högre allmänna läroverk. Han arbetade bland annat med Svenska Akademiens ordbok och 1889-års utgåva av Psalmboken. Af Wirséns första diktsamling Dikter gavs ut år 1876, och åtföljdes av flera.
Han var konservativ, en motståndare till modernisering av det svenska språket och kritiserade många av tidens mer progressiva författare som August Strindberg och Selma Lagerlöf. Det sägs att det var af Wirsén som in i det längsta motsatte sig Selma Lagerlöfs nobelpris.

Han hade en kristen livsåskådning och skrev andliga dikter och ett antal psalmer. Den psalmtext han författade 1889 har blivit en del av den svenska vistraditionen och dess ord bär med sig sommarminnen för många av oss. Inspirationen till den kom från midsommardagens profetia i Jesaja 40:6. Men vi återkommer till det.

Den popularitet som En vänlig grönskas rika dräkt fick kan säkert delvis tillskrivas den melodi som skrevs till texten under 1920-talet men framfördes först i samband med en skolavslutning i Hjorthagens kyrka 1933. Kompositör var Waldemar Åhlén. Åhlén sågs som en av de mest framstående organisterna i sin generation och var aktiv både som organist, körledare, sång- och musiklärare och kompositör. En vänlig grönskas rika dräkt i Åhléns komposition publicerades under namnet Sommarpsalm i sångboken Skolkören år 1934. Idag återfinns sången som psalm nr 201 i Psalmboken.

Psalm 201 berättar målande bilder av sommarens liv och glädje. Men den visar också på alltings förgänglighet. Naturen har ofta använts som liknelse till livets skeenden. I boken Granskogsfolk beskriver religionshistorikern David Thurfjell naturbeskrivningarnas koppling till den religiösa livsåskådningen så här: ”Om vi tänker oss att den media vi konsumerar har betydelse för den världsbild vi utvecklar, var alltså detta medium – den lutherska statskyrkans psalmer – allra viktigast för att forma den svenska allmogens livsförståelse. Och om någon text förmedlade en syn på naturen i en existentiell bemärkelse vid denna tid så var det den. […] Psalmerna påminner ständigt om det jordiska livets förgänglighet och sätter denna i kontrast mot himmelens och efterlivets eviga skönhet. Återkommande används jordbruksmetaforer för att berätta om jordelivets flyktighet. Livet är som sådden, grödornas växande och skörden.”

Psalmen har fem verser, men det är ofta de tre första som sjungs. De två sista har än tydligare drag av just alltings förgänglighet än de första. Textraderna i tredje versen lyder: ”Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, blott Herrens ord förbliver.” Uttrycket allt kött är hö, kommer som tidigare nämnt från Jesaja 40:6, ”Allt kött är hö, förgängligt som blomman på ängen.” En översättning kan också vara ”allt kött är gräs”. Detta syftar på just allt levandes förgänglighet men också dess samband. Hur skapelsen hänger ihop i ett kretslopp, likt textstycket du kanske hört på en begravning, ”Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.” Köttet, kroppen, är förgänglig. Men ordet blir kvar.

Vad är då ordet? Ordet är Guds ord, de krav och de löften han utfärdat. Men då bibeltexter handlar om tolkning och kontext, kan man också tänka att ordet kan vara skapelsen i sig. I den kristna skapelseberättelsen står att läsa; ”Gud sade…” och för var dag berättar eller befaller han fram ljus och mörker, hav och land, växter och alla djuren som lever på vår jord. Även inom islam återfinns detta. I Koranen står bland annat; ”Hans bud då han vill en sak, består blott däri, att han säger: ” Varde! till den och så varder det”. Ordet blir då allt som är och blivit. Utan att för detta motsäga big bang och evolutionsteorin, något vi tagit upp i tidigare texter i Hej livet, blir det kraften bakom det som sker och det som är. En katalysator eller en tändande gnista. Om ordet förblir men köttet är förgängligt, är våra kroppar och ängens blommor en förgänglig del av något evigt, något heligt. Precis som vi sjunger i psalmen Härlig är jorden, att ”släkten följa släktens gång”, så är vi en liten del av något större. Men varje liten del är också så oändligt viktig. Precis som sista versen i En vänlig grönskas rika dräkt beskriver;
”Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.”•