Svenska kyrkans missionsarbete

Svenska kyrkans missionsarbete

Mellan 1874 och 1974 skickade Svenska kyrkan sammanlagt 814 missionärer till Afrika och Asien. De som åkte var alltifrån präster, läkare, ingenjörer och sjuksköterskor till diakoner, lärare, ekonomer och kommunikatörer. Och två tredjedelar var kvinnor. Det var ett farligt uppdrag, kantat av sjukdomar och dåtidens världsbild.

Text: Matilda Eklöf
Foto: Stockholms stadsarkiv och Wikimedia commons

10 november 1871, Tanzania. Tanganyikasjön ligger blank. Det är stilla men i Henry Stanleys bröst bankar hjärtat. Till det yttre är han lika stilla som vattnet. I hans inre är han uppfylld av obeskrivlig glädje. För framför sig har han det som han, och hela världen, har letat efter. Hans ansikte är samlat medan han sakta makar sig fram i folksamlingen. Mot den tärde mannen med det gråa skägget. Väl framme stannar Stanley och tar av sig hatten. Ur hans mun yttras de bevingade orden som ska etsas in i historien: ”Doktor Livingstone, förmodar jag?”

Mysteriet med den försvunna skotske missionären och läkaren David Livingstone engagerade en hel värld. Under årtionden hade han utforskat de inre delarna av Afrika och när ryktet om hans död började spridas upprättades en räddningsexpedition 1871. Det hann gå 286 dagar innan journalisten Henry Stanley äntligen hittade Livingstone vid sjön i Ujiji i Tanzania. Livs levande.

Historien om Livingstone spreds över hela världen. Alla ville följa i Livingstones fotspår. Uppmärksamheten blev startskottet på exploateringen av Afrika, både av dess naturresurser och människor. Det blev också startskottet för en hundraårig världsomspännande mission som Sverige kom att bli en stor del av. Men låt oss först backa bandet.

Ett samhälle i förändring

Under 1700-talet pyrde en väckelserörelse i Sverige. Men det var först under 1800-talet som det tog fyr på riktigt. Industrialiseringens framfart förändrade det svenska samhället i grunden. Bondesamhället krackelerade. Människorna övergav landsbygden för städerna och i samband med detta växte flera folkrörelser fram, bland annat arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen.

Städerna blomstrade. Kvar i lands-kyrkorna fanns prästerna och de gamla församlingarna. I klyftan mellan arbetarrörelsen och stadskyrkan bildades nya samfund i städerna. Ökad läskunnighet gjorde att biblar och andra skrifter kunde spridas på bredare front. Väckelsemötena blev mycket populära och i mitten av 1800-talet var väckelserörelsen i full gång.

Att sprida kristendomen

Inom väckelserörelsen stod individens omvändelse i fokus och en viktig uppgift var att sprida kristendomen till så många som möjligt. Missionsrörelsen, där man skickade missionärer utomlands för att sprida Bibelns budskap, blev ett viktigt verktyg.

Även inom Svenska kyrkan väcktes tanken på mission. 1874 bildades Svenska kyrkans mission (SKM). Uppdraget var att ”å hela Svenska kyrkans vägnar bidra till att självständiga kyrkor skulle kunna bildas i fler delar av världen”. Svenska kyrkans missionsstyrelse var reglerad i kyrkolagen med ärkebiskopen som ordförande och ledamöter som valdes av kyrkomötet.

Mellan 1874 och 1974 skickade Svenska kyrkan sammanlagt drygt 800 missionärer till Afrika och Asien. De skickades till Sydafrika, Zimbabwe, Tanzania, Indien, Kina och Malaysia för att sprida kristendomen och Guds ord. De första åren fokuserades på Sydafrika. Därefter, år 1903, åkte missionärer till Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, vilket blev grunden till Zimbabwes evangelisk-lutherska kyrka.

Påfrestande resor

De som åkte på mission var alltifrån präster, läkare, ingenjörer och sjuksköterskor till diakoner, lärare, ekonomer och kommunikatörer. Och två tredjedelar var kvinnor. Under en tid, långt innan det fanns tjänster för kvinnor inom kyrkan, blev missionsarbetet ett sätt att se världen. Kanske blev det ett alternativ till den stora emigration som skedde i Sverige under denna tid.
Att resa som missionär var dock påfrestande. Resorna var ofta långa och besvärliga och väl på plats dog många i sjukdomar. Vissa av dessa, bland annat smittkoppor, hade européerna fört med sig hemifrån. En kvinnlig loggboksskrivare noterade bland annat att det under en period bara var hon och hennes kvinnliga kollega som stod på benen. Införandet avslutades med ”kvinnor regerar”.

Att kunna språket dit man skulle var viktigt. Om det gick att lära sig språket i förväg var det bra, men det var inte alltid fallet. Många tidiga missionärer var därför pionjärer i att uppteckna språk och göra grammatiker för okända språk.

Ett omstritt begrepp

I dag är mission ett omdiskuterat begrepp. Nuförtiden används begreppet brett av många av samhällets aktörer, både inom den kommersiella och offentliga sektorn. I dessa fall innebär mission vad som görs och levereras för att den uttalade visionen ska nås. Ett begrepp för att hitta en riktning framåt. Inom kyrkliga kretsar är begreppet desto mer komplicerat.

Inte sällan kopplas mission nämligen samman just med dess historiska arv. Ett arv ofta kantat av kolonialism och samtidens rasistiska världsbild. Kyrkornas missionärer kom ofta samtidigt eller strax efter de europeiska ockupanterna i Amerika, Asien och Afrika. I många fall var de beroende av de styrande makterna i området för att kunna få fortsätta att verka på plats, något som gjorde att de också blev en del av den rådande strukturen. De tolererade den styrande och förtryckande makten.

Vittnen och visselblåsare

Samtidigt som de var en del av strukturen så stod de också utanför den. Med ett universellt budskap om frälsning var de inte företrädare för någon nation. Många missionärer, både de utskickade av Svenska kyrkan och andra trossamfund, kom att bevittna kolonisatörers och styrande makters grymheter. Många av dem kom också att bli visselblåsare och förkämpar för mänskliga rättigheter.

Bland dessa kan nämnas Alma Johansson som verkade som missionär i det dåvarande Osmanska riket i början av 1900-talet. Hon verkade bland annat hos och för armenier och andra kristna minoriteter. Under många år arbetade hon med Kvinnliga Missionsarbetare (KMA), en ekumenisk missionsorganisation.

Johansson blev vittne till det folkmord som begicks i det Osmanska riket under tiden kring första världskriget. Sina upplevelser skildrade hon i skriften Ett folk i landsflykt. Hon lämnade även vidare sina uppgifter till utländska diplomater. Hon fortsatte att verka för armeniernas rättigheter under resten av sitt liv, både i Konstantinopel och i Grekland. I Armeniens huvudstad Jerevan finns en minnesplatta med Alma Johanssons namn.

En annan kvinnlig missionär var Linnea Halldorf. Hon var utsänd av Svensk Pingstmission och reste till Kongo, nuvarande Kongo Kinshasa, på 1920-talet. Där blev hon kvar i 60 år och grundade bland annat ett flertal skolor. Halldorf vittnade om hur illa lokalbefolkningen behandlades av den belgiska kolonialmakten. Hennes uthållighet kom med tiden att ge henne smeknamnet ”Kanyabuyange” efter namnet på en tålig afrikansk bergsväxt.

Samarbete och bistånd

Redan från början hade Svenska kyrkans mission en helhetssyn. Det talades om den ”trebenta grytan”: kyrka, skola och sjukhus. Väl på plats anlade man därför ofta en missionsstation med klinik, skola och kapell. Därifrån skulle man sprida Bibelns ord.

Svenska kyrkans mission slogs 2008 samman med Lutherhjälpen och bildade Svenska kyrkans internationella arbete. 2018 bytte denna namn till Act Svenska kyrkan. I dag arbetar Svenska kyrkan huvudsakligen med bistånds- och hjälparbete via Act Svenska kyrkan.

I dag finns inga planer på att skicka ut missionärer från Svenska kyrkan. Dåtidens mission har avlösts av ett mer samarbetsfokuserat arbete. Arbetet har länge haft fokus på socialt arbete i samarbete med lokala partners. Många av de missionärer som verkade inom SKM gjorde det i socialt eller utbildande arbete. Som lärare, barnmorskor och sjuksköterskor. Denna typ av utsända medarbetare behövs inte längre i samma utsträckning eftersom systerkyrkorna själva nu har de kapaciteterna. De har vuxit fram till självständiga kyrkor.

Ett komplicerat arv

Den svenska missionsrörelsen är ett komplicerat arv. Historien är kantad av kolonialism och rasistiska världsbilder. Dessa postkolonialistiska och hierarkiska strukturer har stor påverkan på världen än i dag. Samtidigt bidrog missions- och biståndsarbetet på många platser till social utveckling. Kajsa Ahlstrand, professor i global kristendom och missionsvetenskap, menar dock att det i vissa fall kanske blir en anakronistisk historiebild. I efterhand kan man se att mycket av det man ville var välmenat men att det inte alltid fick det resultat som man hade önskat.

Publicerad den 19 juni 2023

Hej livet nr 2 2023

Tema:

Det andra numret under 2023 av livsfrågemagasinet Hej livet innehåller ett möte med Karin Milles, stadsarkitekt i Norrköping, vi får följa med till Musikens hus, vi träffar sjukhusclownerna och mycket mer. God läsning!