Barn och ungdomar som ska träna under kvällen droppar in, en efter en. Här är det inte ovanligt att man kommer långt före utsatt träningstid. Alla är i rörelse, hela tiden. På tunna mattor, på tjocka mattor. Det jongleras, voltas, hjulas, värms upp, hjälps åt, hängs upp och ner…
Vi ska träffa skapargruppen och huvudtränaren för Norrköpings Ungdomscirkus, Karin Melin. Just nu förbereder de för en uppvisning gruppen själva har skapat, ”Fjärilar i magen”. Karin utvecklar,
– De fick tre ord: kasta, fånga, tappa. Sedan fick de själva skapa story och rutin utifrån det. Det blev en gestaltning av tonårslivet, från att den ena tjejen fyller 13 år och ska handskas med alla känslor som kommer därtill, så det är superfint. Den kommer att visas upp på Teater Bråddgatan nästa helg och i Frankrike i sommar, berättar Karin medan hon håller ett öga på tjejerna som har börjat värma upp. Först handlederna, vilket ungdomarna berättar är viktigt att värma upp för en akrobat.

Tre år i grundträning

Karin berättar att man tränar från ungefär sex års ålder. Då börjar man ofta att träna en gång i veckan som sedan ökas till två. Alla som börjar i cirkusen gör först tre grundår då man lär sig just grunderna brett, för att sedan kunna specialisera sig. Skapargruppen som förbereder sig för sin uppvisning ska vara här sex dagar den här veckan.
– Det brukar bli lite som en fritidsgård på eftermiddagarna. Vi kommer strax innan 15 och man kan vara här en till två timmar innan lektionen börjar. Det finns alltid någon att hänga med. De är här mycket och övar själva utanför lektionstid också. Det är verkligen en livsstil. Nästan alla i skapandegruppen är ungdomstränare själva också. Det är de som lär upp de som går de tre grundåren. De får gå tränar-
utbildning hos mig och min sambo och de gör även grundutbildningen med gymnastikförbundet,
Efter de tre grundåren får man lägga till inriktningar som jonglering, luftakrobatik, parakrobatik och så vidare.

En familjeförening

Karin är den enda som är anställd på heltid av klubben och hennes sambo Walter jobbar på timmar. I övrigt drivs det av ideella krafter, de aktivas föräldrar. Karin kallar det en familjeförening. Föräldrarna reser tält, sätter scheman, gör kostymer med mer. Det finns ett 20-tal arbetsgrupper som bemannas av föräldrar, och det är något man vet om som förälder, när man går med i klubben. Föreningar kämpar ofta med att hitta ideella krafter idag, och även Karin har märkt hur det dalat något under de sju år hon arbetet med cirkusen.
– Det är inte lika många föräldrar som sitter på läktarna under träning och många barn tar sig hit för egen maskin. Men engagemanget är fortfarande stort och det finns också stor anpassningsbarhet i vilka uppgifter man kan få, så det kan fungera utifrån hur mycket tid man har. Just nu har vi ungefär 200 aktiva ungdomar och så föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar kring dem. Vi är en cirkusfamilj, säger Karin och ler.

Något för alla

Cirkus är oerhört tillåtande. Oavsett hur du ser ut, hur du fungerar mentalt eller vad du gillar så finns det en disciplin som passar dig. För den som har stort behov av rörelse och adrenalin så finns luftakrobatik. För den som vill stå och nöta lite mer finns till exempel jonglering.
– Det skulle inte funka om alla var lika. För att göra en pyramid behöver vi de som är starka och kan stå längst ner till de som är små, lätta och orädda och kan stå högst upp. Alla behövs,
förklarar Karin.
Det är fler tjejer än killar, kanske ett 70/30-förhållande. Karin berättar att det inte är något hon fokuserar på att förändra, för på den internationella cirkusarenan där hon har jobbat, är inte kvinnorna lika mycket på scenen som männen.
– Det beror nog på grundstrukturer i samhället och att branschen historiskt sett ut så. Så fler tjejer behövs i cirkusvärlden. Och här stärker man och peppar varandra. Det är ofta det hörs applåder i hallen när någon klarar ett trick. Jag tipsar ofta ungdomarna att söka cirkusgymnasium. Men det är ett stort steg då skolorna ligger i Stockholm,
Gruppen har tränat klart för dagen och får nu i uppgift av Karin att skriva ihop en packlista inför kommande uppträdande. Först får jag chansen att ställa några frågor till dem.

Hur kom det sig att ni började med cirkus?

– Jag började när jag var fem. Mina systrar hade börjat några år tidigare och jag har varit med på läger och cirkusskola och så innan. Det var väldigt naturligt att jag skulle börja, svarar Juni.
– Jag såg en cirkusföreställning och efter det ville jag så gärna börja, säger en av tjejerna.

Varför är just cirkus så roligt?

– Det är ingen tävling, vilket är jätteskönt och på så sätt är det inte lika mycket press och man kan utvecklas i sin egen takt. Sedan skaffar man väldigt mycket vänner, för man är här mycket, svarar en tredje.
Alla är också överens om att föreställningarna är väldigt kul att göra.
– Det är mycket samarbete också. Man kan liksom inte göra ett nummer enskilt utan man behöver samarbeta för att få ihop allting.

Är man rädd ibland?

Alla skrattar fram ett ja.
– Men man gör vad man känner att man är bekväm med. Man kan vara rädd ibland men vi bygger upp ett förtroende och en tillit för varandra. Vi vågar tillsammans.

Vad skulle ni säga till någon som funderar på att börja?

– Bara kom och prova! Det finns verkligen något för alla här.•