Norrköpings fältrittklubb, eller NFK, som klubben kallas, har ett läge som möjliggör att man kan ta sig till stallet utan tillgång till bil eller föräldrar som skjutsar. I verksamheten får de som inte vill eller har råd att rida också ta mycket plats. När vi besöker ridskolan är det full fart med käpphästtävling i ridhuset, då det är ”stallhäng”, en aktivitet som återkommer alla fredagseftermiddagar. Hit är alla barn välkomna. Patricia, som är ridlärare på ridskolan men också jobbar som trygghetscoach och ansvarig för många aktiviteter för barn och familjer, välkomnar inne i ridhuset. Vi hinner inte utbyta många ord innan ett gäng tjejer kommer fram med ivriga frågor till Patricia.
– Vilken ponny får jag imorgon?
Förväntan är stor och spänningen inför att kanske få sin favorit eller kanske den där ponnyn som man inte riktigt förstår sig på.
– Jag vill rida barbacka!
Patricia svarar lugnt att de får vänta till lite senare för att veta vilka hästar de får och att det säkert går bra att rida barbacka. Det är glada barn som springer tillbaka till käpphästtävlingen.
– Stallet har legat här väldigt länge, så vi har inte en toppmodern anläggning. Men vi har en väldigt fin gemenskap, det jobbar vi mycket med. Vi har ju också fritidsverksamhet i samarbete med kommunen, så varje dag har vi öppet så att barn utifrån får vara här och ”Stallhänget” på fredagar är en del av vårt trygghetsarbete i samarbete med SISU. Bussen stannar ju precis utanför så många åker buss hit. Vissa går och cyklar också såklart.

Hur påverkas ni nu när de ska bygga brandstationen?

– Det som blir skillnaden är att vi fick släppa en av våra hagar. Så vi får lite mindre hagmark men fortfarande tillräckligt för att hästarna ska kunna gå ute i flock och må bra. Och det är det viktigaste, att vi månar om hästarna i detta. Det känns som om samarbetet fungerar bra. Byggarbetarna är tacksamma för att de kan äta lunch i vår cafeteria och dialogen är god. Hästarna här är dessutom så vana vid trafik och av att bo mitt inne i stan, att de inte kommer störas av utryckningar och sirener.
Patricia berättar att det oroat mer att det i somras pratades om att bygga bostäder på marken där ridskolan ligger.
– Vi hade en namninsamling emot det, men har inte hört mer sedan dess. Men vi hoppas att få vara kvar. Vi har inte råd med en flytt och verksamheten är så viktig för barn och unga, och det är viktigt just att det ligger så centralt. Det ser man inte minst när vi har familjedagar och sådana aktiviteter. Förra året kom det 700 personer på äggjakt till påsk, och vi ser till att det kostar så lite att alla kan vara med.
Vid sådana tillfällen får barnen vara med att förbereda, det skapar delaktighet och bygger självkänsla. Även ungdomsstyrelsen är med och arrangerar. Ungdomarna får lära sig att ta ansvar, hålla i aktiviteter, planera och utvärdera.

Ibland hör man den där klyschan om att hästtjejer blir starka för att de ska kunna bestämma över en häst som väger ett halvt ton, men det känns som om den kunskapen börjar bli bättre?

– Ja, det handlar mer om att lära sig läsa andra och att kunna kommunicera med ett djur, även om man har olika språk. Kunskap och en mer modern definition av ledarskap, där det inte handlar om dominans utan att kunna förstå och motivera en annan varelse.
Att kunna anpassa sig efter olika individer. De får lära sig att ta ansvar, dels för djuren och för relationen till varandra. Att var snälla och schyssta mot djuren är ju en jätteviktig del.

Det var tydligt hur alla hälsade när man kom in, även om de inte kände igen en?

– Ja, vi jobbar mycket på sådant, hur man ska bete sig bra mot varandra och att alla ska inkluderas. Alla medlemmar är fantastiska och det jag tycker är så kul är att det är både vuxna och barn. Alla pratar med alla och det är flera generationer som umgås. Vi har precis startat upp en nybörjargrupp för vuxna, det är väldigt uppskattat.
Patricia vittnar om att det är ett tufft klimat för barn och unga idag. Det är viktigt att kunna jobba med varandra i sociala sammanhang. Men sociala medier kan göra att det blir svårt att stänga av kritiska tankar, glåpord och kommentarer. Man hade filmförbud ett tag, just för att det blev alldeles för hårda ord när elever delade filmer på sociala medier, framför allt från utomstående. Det gjorde att en del tappade fokus på att lära sig utan mer tänkte på hur det såg ut när de red.
– Men nu testar vi att lätta på det lite, för att många önskar det. Men de får bara lägga ut film på när de själva rider.
Patricia konstaterar att det är inte så många killar som rider på ridskolan, även om det är många i toppsporten som är killar och män.
– Jag tror att det också har med fördomar och attityder att göra och jag vill verkligen jobba på att pojkar också ska känna sig trygga i att vara i de här sammanhangen, konstaterar Patricia.

Klara Faleström, mamma till en flicka som är med på ”stallhänget” ansluter och får frågan om vad ridskolan betyder för dem,
– Det känns jätteviktigt att det finns en ridklubb i staden, för alla de som bor i närheten och för de som inte har möjlighet att ta sig längre sträckor, det är ju inte alla som har det. Bara möjligheten att komma och lära sig vara bland djur, som man erbjuder med till exempel ”Frita på stallet”, det är viktigt.

Hur upplever du att din dotter påverkas av att vara i stallet?

– Det här är det roligaste hon vet. Hon tjatar om att få gå hit jämt. Varannan fredag hyr vi häst och är här tillsammans och varannan fredag är hon här själv. Bara det är stort, att få gå till stallet själv. Att ha hand om ett djur är dessutom ett bra sätt att lära sig ta ansvar. Känna in, hur mår den här hästen idag? Och man får lära sig ta ansvar för sin tid, planera så man hinner med skola och läxor även om man vill vara mycket i stallet.
Käpphästtävlingen är slut och alla beger sig in i sadelkammaren för att putsa träns. Att lära sig ta hand om sakerna kring hästen och lära sig teori är viktigt, och också detta kommer med ibland på fredagarnas ”Stallhäng”. Efter att allt blänker så är det dags för fruktfika i cafeterian.

Men ni tjejer, vad tycker ni om att hänga på ridskolan?

– Det är det roligaste som finns!
På frågan om varför är svaren flera. Det är roligt att hjälpa till, att fixa med hästarna, ta in dem, borsta och rida. Hästarna är roliga också, även om man gillar vissa olika mycket. De har olika personligheter. Det är roligt att lära känna dem och de gillar olika saker och är olika bra på olika saker. Och Nico, en unghäst, han är lite svår att umgås med just nu men gillar att bli riden. Vi konstaterar att hästar behöver lite space ibland, precis som alla andra.
Men också att det är kul att hjälpas åt, att göra fint och hålla ordning så hästarna har det bra. Att det känns bra när man gjort något färdigt som att sopa hela stora stallgången. Alla är också överens om att det är skönt att man kan känna sig trygg, att alla är schyssta mot varandra, även när det är olika åldrar.
– När man blir äldre kan man bli stallelev, då har man lite extra ansvar för hästarna, stallet och att alla har det bra. Stallelever får utbildning av klubben i detta, så det finns alltid någon att vända sig till, och så personalen förstås, flikar Patricia in.
En av tjejerna ser tankfull ut och säger:
– När man kommer hit, då försvinner liksom allt annat. Hemma kan jag ha tankar på sådana som varit elaka i skolan och så, men här glömmer man allt sådant och bara är. Det är jätteskönt.•