Ett liv börjar, ett annat slutar

Ett liv börjar, ett annat slutar

Omätbar glädje och bottenlös sorg. På bara några få veckor fick Matilda Stafstedt välkomna sin efterlängtade dotter till världen samtidigt som hon förlorade sin älskade mamma. Matilda berättar öppenhjärtigt om livets outgrundliga vägar som ledde fram till en kollision mellan gränslös lycka och djupaste förtvivlan.

Text och foto Therese Götberg

En underbar barndom fylld av glädje, kärlek och värme. Så beskriver Matilda sin uppväxt med mamma Katarina och pappa Björn i det lilla samhället Linghem.

– Jag minns att det ofta luktade så gott av oljefärg hemma. Både mamma och pappa var väldigt kreativa och mamma var fantastiskt duktig på att måla, berättar hon.

Matildas mamma led av multipel skleros (MS), men som litet barn har hon själv inga minnen av att sjukdomen påverkade familjens vardag i någon större utsträckning. Hon minns dock från en tidig ålder att Katarina hade svårt att gå. Kryckor kom först, sedan rullator och till sist rullstol. Under åren ökade Katarinas begränsningar och behoven av hjälpmedel likaså. När Matilda började lågstadiet blev det plötsligt mer påtagligt att hennes mamma var sjuk och det började komma kommentarer från klasskamrater.

Med stolthet och omtanke

För Matilda själv var det i början ingen stor sak att hennes mamma var sjuk, men hon besvärades av att människor runt omkring stirrade på Katarina. Det kändes också tungt och jobbigt när kompisar började ställa frågor. Matilda kände sig alltid väldigt stolt över sin mamma och ville beskydda henne. Hon ville också så gärna hjälpa sin mamma och försökte många gånger göra det, trots att hon bara var ett barn och både Katarina och Björn tydligt sa ifrån.

– Jag insåg ganska snart att jag inte kunde ge henne den hjälp hon behövde och det kändes väldigt tungt. När jag var runt nio år fick mamma en personlig assistent som kom hem till oss några timmar varje dag när pappa var på jobbet. Även släktingar hjälpte till. I efterhand har jag fått större förståelse för hur sjukdomen påverkade hela vår familj.

En annorlunda vardag

När Matilda hade fyllt tio år skilde sig hennes föräldrar. Hon valde att bo till största delen med sin mamma och dela vardagen med henne. Katarina blev sjukare och sjukare och fick mer hjälp av assistenter vilket resulterade i ett privatliv som krympte mer och mer, för dem båda.

– Det var en märklig vardag att leva i som jag inte kunde känna igen hos någon av mina kompisar. Och jag försökte hela tiden hjälpa mamma, men det gick ju inte. Ibland blev jag frustrerad och försökte istället stänga ute allt.

Under sommaren, mellan andra och tredje året på gymnasiet, träffade Matilda sin blivande man Dan och de blev ett par. Matilda bodde då fortfarande kvar hos sin mamma och kände att förhållandet blev ett välkommet avbrott från livet i den lilla tvåan hon delade med sin mamma och tidvis sin storebror. Efter studenten flyttade Dan och Matilda ihop och startade ett nytt kapitel i sitt liv tillsammans.

Att vilja bli förälder

– Dan visste tidigt i vårt förhållande att han ville bli förälder, min övertygelse om det kom lite senare. Det här kan låta lite töntigt, men när prinsessan Estelle föddes 2012 var hon den sötaste bebisen jag någonsin sett. Jag blev helt betagen i bilderna på henne. Det var som om någonting klickade till inom mig och jag tänkte: jag vill ha barn!

Under tiden hade Katarinas sjukdomsförlopp eskalerat på ett förödande sätt. Hon hade nu ingen rörelseförmåga kvar och kunde inte äta själv. Katarinas tal hade också försvunnit. Hon led av smärtor och andningssvårigheter och var ofta extremt trött.

– Vid det här laget hade mamma en väldigt liten förmåga kvar att kommunicera. Det fanns inga ord längre, men det förekom ljud eller ögonkontakt om man hade tur. Och så var det under de sista åren av hennes liv. De assistenter som hade arbetat med mamma under en längre tid hade lärt sig sätt att kommunicera med henne. Så även om jag ibland upplevde att jag inte fick något gensvar från mamma så kunde de se att det fanns där. De hade lärt sig att tolka henne.

2018 väntade Matilda och Dan sitt första barn. Det dröjde ganska länge innan Matilda berättade om graviditeten för sin mamma då hon ville försäkra sig om att allt skulle gå bra. Hon ville inte skapa onödig oro och väcka svåra minnen hos Katarina som själv hade genomgått svåra graviditeter i sitt liv.

– Vi åkte till mamma och hade med oss bilden från ultraljudet. Jag visade upp den för henne och berättade, men fick ingen respons. I det ögonblicket kände jag en sådan stor sorg över att hon inte hade någon möjlighet att visa för mig hur glad hon blev. Jag vet också hur otroligt mycket hon hade älskat att vara mormor. Mamma skulle aldrig få bli den mormor som hon hade velat vara. Det här var en stund som skulle ha varit så glädjefull för henne om hon hade varit frisk.

Vinna ett liv och förlora ett annat

I vecka 32 av graviditeten drabbades Matilda av havandeskapsförgiftning och blev inlagd på Vrinnevisjukhuset i en vecka. Därefter blev hon sjukskriven och gick på täta kontroller, men mådde allt sämre. Under tiden hade hon flitig kontakt med sin mamma genom hennes assistenter. Tre veckor senare förlöstes Matildas och Dans dotter Lo med akut kejsarsnitt. Glädjen över Lo var stor, men traumat efter den tuffa graviditeten och oron för sitt för tidigt födda barn hade satt sina spår hos Matilda.

De kommande två veckorna var familjen inskriven på sjukhusets neonatalavdelning. Matilda hade en dialog med sin mammas assistenter om att Katarina skulle komma och besöka sitt barnbarn så fort det bara gick. Det skulle innebära en stor kraftsamling från Katarinas sida, men på grund av rasande RS-virus och Los för tidiga födsel fick tyvärr besöket skjutas upp. Katarina hade dessutom nyligen åkt på en besvärlig och tuff influensa, men hade börjat återhämta sig.

Efter två veckor blev Matilda, Dan och Lo utskrivna och fick komma hem sent en torsdagskväll. Matilda ringde då Katarinas assistent som fick veta att de hade lämnat sjukhuset, att de var trygga och äntligen hemma.

– Tidigt nästa morgon var jag uppe för att amma Lo och då ringer min bror. Min första tanke var att min gamla mormor hade gått bort, varför skulle annars min bror ringa klockan fem på morgonen. Men det jag hörde min bror säga var: “Ett liv börjar, ett annat liv slutar. Mamma har dött”. Och jag bara skrek rakt ut. Jag förstod ingenting och tänkte att han måste ha fel. Men den tuffa influensan hade tagit mycket hårdare på mamma än vad någon hade kunnat ana. Kroppen hade gett upp och mamma hade somnat in under natten. Kanske väntade hon tills hon fick veta att vi var hemma och att vi var trygga, sedan släppte hon taget och tog sitt sista andetag.

Lo hann aldrig träffa sin mormor, men minnena av Katarina lever kvar. Likaså hennes namn då Lo har fått sitt andranamn efter henne, Lo Katarina. Matilda berättar ofta om sin mamma och Lo älskar att lyssna på berättelser om sin mormor. När lillebror Björn, som är döpt efter sin morfar, blir större kommer han också att få lära känna sin mormor genom samtal och bilder och genom sin mammas stora kärlek.

Publicerad den 28 oktober 2022

Hej livet nr 3 2022

Tema:

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och livsfrågor som många bär på. I det här numret får du bland annat möta konståkaren Nikolaj Majorov, lära dig mer om Sjömanskyrkan som dessutom fyller 90 år i år, besöka den anrika bokhandeln i Söderköping, läsa om sjöfart historiskt i Norrköping och möta dem som möter och har mött sorg.

Bläddra i numret

Mer från Hej livet nr 3 2022