Gayrörelsen då och nu
Gayrörelsen då och nu
Homosexualitet har alltid varit en del av mänsklighetens historia, men hur samhället har sett på homosexuella har däremot varierat. Sverige har med tiden kommit att bli ett av de bästa länderna i världen för homo-, bi- och transpersoner. Men är rättigheterna lika självklara i framtiden? Vi har pratat med Linnéa Bengtsson och Joakim Johansson på RFSL Norrköping för att få reda på svaren.
Text Annelie Tollerå
Foto Annelie Tollerå och iStock
År 1950 bildades en svensk underavdelning till ett då nystartat danskt HBTQ-förbund. Två år senare startade svenska RFSL – Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Avsikten var att upplysa om homosexualitet, driva rättighetsfrågor och göra det lättare för homosexuella att träffas.
För att skydda medlemmarna var det möjligt att använda alias när man löste medlemskap. Homosexualitet definierades av staten som en psykisk sjukdom och uppfattades som en samhällsfara. Den som vågade vara öppen med sin läggning fick utstå fördomar och hat och kunde inte sällan bli utesluten ur sina familjer.
Avkriminaliserades år 1944
Sex år tidigare, år 1944, hade samkönat sexuellt umgänge avkriminaliserats i Sverige. Men även om lagen hade avskaffats sågs homosexualitet fortfarande som skadligt och omoraliskt och samhällsklimatet som rådde under 1950- och 1960-talen var hårt.
Trots detta lyckades man ändå bygga upp organisationen. Under 1950-talet växte flera restauranger, caféer och klubbar fram i Stockholm enbart för homosexuella. I början fungerade dessa frizoner framför allt som sociala sällskapsföreningar, men här skapades också utrymme för att organisera sig och kämpa för förändring.
-Man märker att människor idag inte alltid vet om den kamp som förts historiskt sett, säger Joakim Johansson, ersättare i RFSL Norrköpings styrelse. Nya generationer föds och därför måste vi fortsätta att berätta.
Ett exempel på RFSL:s tidiga politiska arbete är då man redan år 1953 formulerade en skrivelse som begärde att homosexuella skulle få rätt att ingå äktenskap. Men man fick inget gehör för frågan då.
Stonewallupproret som startpunkt
Sommaren 1969 ägde det så kallade Stonewallupproret rum i New York, med sin start på gayklubben Stonewall Inn. Då gjorde homosexuella och transpersoner starkt uppror mot polisen, som länge trakasserat dem genom razzior på gayklubbarna. Det var inte ovanligt att ägarna till klubbarna fick betala stora summor pengar för att få fortsätta bedriva sin verksamhet. Fler och fler människor slöt upp och man beräknar att cirka 1000 personer deltog i demonstrationen, som pågick under flera dagar.
Samhällsandan hade börjat bli mer radikal med krav på samhällsomvandlingar. Stonewallupproret ses som startpunkten för homosexuella, bisexuella och transpersoners rättigheter över hela världen. Året efter revolten hölls den första New York Pride till minne av årsdagen efter upproret. Denna Pride är ursprunget till dagens alla prideparader.
Den 15 maj 1971 ägde den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter rum i Sverige. Den skedde i Örebro med ett 10-tal personer som deltog. I augusti 1977 hölls den första demonstrationen i Stockholm, med efterföljande fest i Vasaparken. Det blev snart en årlig företeelse, som kom att övergå i den så kallade Homosexuella frigörelseveckan.
Ströks som psykisk sjukdom
En stor seger för gayrörelsen var år 1979 då Socialstyrelsen strök homosexualitet ur sin lista på psykiska sjukdomar. Bland annat var Jonas Gardell och Sveriges största gaytidning QX:s chefredaktör John Voss bland demonstranterna. De hade bestämt sig för att ockupera trapphuset i Socialstyrelsens lokaler i Stockholm under Homosexuella frigörelseveckan. De vägrade att gå därifrån förrän de hade fått prata med generaldirektören Barbro Westerholm. Det fick de till slut. Veckan efter deklarerade hon att klassifikationen skulle tas bort och två månader senare var det gjort.
-Att homosexualitet var klassat som psykisk sjukdom ända fram till 1979 är senare i tiden än många människor är medvetna om, säger Linnéa Bengtsson, RFSL:s ordförande. Men därefter har det kommit många förbättringar i våra lagar.
1984 presenterade regeringen sin utredning Homosexuella och samhället, som var banbrytande. Det var första gången som ett land gjorde en bred genomgång av den sociala och juridiska situationen för homosexuella. Utredningen bidrog till att göra rättigheter för homosexuella till en mer omdebatterad politisk fråga.
1995 infördes registrerade partnerskap, som gav samkönade par samma rättigheter och skyldigheter som andra gifta par. 2003 kom ett tillägg i lagen om hets mot folkgrupp och 2009 kom diskrimineringslagen.
Könsneutralt äktenskap
Äktenskapet i Sverige blev könsneutralt från den 1 maj 2009. Då beslutade också Svenska kyrkan att kunna viga samkönade par i en kyrklig vigsel.
-Ett historiskt ögonblick var när den första svenska samkönade vigseln i kyrkan ägde rum i S:t Olai kyrka i Norrköping, när Peter Berg och Anders Karlsson vigdes. Jag var där och det uppmärksammades av bland annat BBC och andra utländska media, berättar Joakim.
-Man får beundra de som har haft styrkan att inte bara ge upp, säger Linnéa. En sådan kraft de har haft. De som kämpade på den tiden bröt mot normen och det var en liten grupp som blev väldigt synliga och utsatta.
-Många av dem fick utstå mycket av både privatpersoner och samhället. Det är modiga människor som har gått före. De fick ta emot mycket hat, men samma hot och samma hat finns tyvärr fortfarande kvar.
Även om vi har blivit ett av världens bästa länder på lika rättigheter så vill Linnéa och Joakim poängtera att vi behöver fortsätta driva de här frågorna. Det finns fortfarande 12 länder i världen där man kan få dödsstraff för homosexuella relationer, bland annat Uganda, Afganistan och Nigeria. Och i många andra länder är det hård lagstiftning med långa fängelsestraff, där man kan bli extra utsatt i fängelse som homosexuell.
Navigera i ett mångkulturellt samhälle
Hur ser samhället ut idag? Man får en känsla av att intoleransen har ökat.
-Kunskapsmässigt tror jag att vi ligger sämre till idag än för ett par decennier sedan, säger Joakim. Vi behöver också kunna navigera i ett mångkulturellt samhälle, där inte alla har fått samma grundkunskaper eller har samma kulturella grund att stå på. Och nya generationer föds, som också behöver få kunskap.
Joakim har under några års tid arbetat med RFSL:s newcomer-verksamhet, som går ut på att stödja homosexuella asylsökande och papperslösa med närvaro och stöd. Han har också arbetat med skolinformation och kommer gärna ut till skolorna för att svara på elevers frågor.
-Om man tittar på vilka som styr och sitter i regeringen, så finns tyvärr väldigt lite intresse idag för de här frågorna, säger Linnéa. Det känns som om allt går åt fel håll. Det går väldigt mycket åt fel håll. Jag hör många som är rädda över utvecklingen.
Regnbågsrörelsens överdrifter
-Nu ser vi rörelser också inom vår egen gaycommunity som vänder sig emot den ofta glammiga och extravaganta regnbågskulturen. De känner att de inte alls vill identifiera sig med den. Och det kan jag absolut förstå. Men jag önskar att det inte vore så svart eller vitt. Man får också förstå de som går in i regnbågsbubblan och behöver den för att må bra. De tillhör en minoritet och där får de känna sig fria och normaliserade.
-Prideflaggan och all kultur runt omkring den tillhör också vårt historiska arv. Flaggan har varit oerhört betydelsefull för så många, så länge, poängterar Linnéa.
– Vi har uppnått väldigt mycket i Sverige, men har gått ur topp 10 vad gäller rättighetsfrågor för HBTQi-personer i världen, enligt rankningen från International lesbian and gay Alliance. Vi ligger fortfarande högt, men sjunker och det är oroande. Nu finns politiska förslag på att ta bort statliga bidrag till HBTQ-förbunden. Det är ju det vi lever på, så det skulle slå hårt mot vår verksamhet.
Men trots att det kan kännas mörkt har Linnéa och Joakim ändå hopp. De lyfter fram att det var hela 5500 personer som gick i Prideparaden i Norrköping, vilket var ett stort rekord. Det ser de som väldigt glädjande.
-Det är verkligen ett bevis på att människor fortsätter tycka att rättighetsfrågor för HBTQi-personer är viktiga och att människor är beredda att ställa upp.
Fakta: Regnbågsflaggans historia
Den ikoniska regnbågsflaggan är gjord av Gilbert Baker år 1978 till San Fransisco Gay freedom day. Färgerna i flaggan har olika betydelse och ursprungligen fanns också en rosa färg i flaggan. Rosa står för sexualitet, röd står för livet, orange för hälsa och healing, gul för solen, grön för naturen, indigo för harmoni och lila står för själen.
Rosa togs bort tidigt då det var svårt att hitta en kommersiellt gångbar rosa färg som kunde tryckas på tyg. Indigo togs bort av estetiska skäl eftersom ett jämnt antal färger var lättare att hantera, till exempel om flaggan skulle delas upp på två sidor.
Innan regnbågsflaggan användes en rosa triangel som symbol, som användes under Förintelsen för att markera ut HBTQ-personer. Numera finns också många varianter av flaggan med syfte att vara ännu mer inkluderande.
Publicerad den 27 oktober 2023