Minnen av mod
Minnen av mod
Norrköping har fått ett nytt konstverk. Vid Matteus kyrka står den nya skulpturen Memory Unfold – Turning Point for Tolerance. Konstverket är en hyllning till tre Norrköpingsbor som stod upp för tolerans, demokrati och människors lika värde under andra världskriget. Vi träffar Helena Cimbritz, vars mammas faster var Elsa Alkman, en av de tre.
Text Annelie Tollerå
Foto Niclas Fasth
Norrköping har fått tre nya förebilder. Elsa Alkman, Betty Olsson och Sam Thysell var alla viktiga gestalter i ett tidigare Norrköping. De engagerade sig på olika sätt mot nazismen under andra världskriget.
Konstnären Maria Miesenbergers tanke med konstverket är att den ringlande formen visar en rörelse och en motrörelse. Som ett motstånd som inte vill följa med strömmen. Den är huggen av vacker natursten, ömsom blankpolerad och ömsom sträv i sina ytor. Den större cirkeln bildar ett centrum som skyddar ljuset som lyser där inne på kvällen, i form av infällda lampor i marken.
Konstnärssjäl
Helena Cimbritz, numera pensionerad Norrköpingsbo, har egna barndomsminnen av Elsa Alkman som var faster till hennes mamma. Ingift i släkten. Vi träffar Helena vid skulpturen. Hon möter oss med handen full av gamla foton. Elsa är med på några av bilderna, men Helena visar också ett litet tecknat porträtt av en rödhårig flicka med flätor. En teckning som Elsa Alkman gjort någon gång då de träffades.
-Egentligen minns jag Elsa mest som en konstnärssjäl, berättar Helena. Hon målade, ägnade sig åt musik, komponerade och författade. Elsas och Olles lägenhet var full av tavlor, minns Helena. Nästan som ett konstgalleri. Men det har kommit fram mycket spännande information om Elsa i forskaren Johan Perwes bok Mörkläggning.
I sin bok har Johan Perwe kartlagt Norrköping under andra världskriget när det gäller vilka organisationer och enskilda personer som engagerade sig både för och emot nazismen. Elsa är en av de personer som har belysts genom hans forskning. Boken publicerades år 2016 och fick stor uppmärksamhet.
Nätverk av studiecirklar
Under 1940-talet engagerade sig Elsa Alkman, med stöd av Amelie Posse som var baserad i Stockholm, i en Norrköpingsfilial av en studiecirkel som kallades Tisdagsklubben. Studiecirkeln var en del av ett nätverk som fanns i flera städer i Sverige. Sammanslutningen skulle också fungera som en hemlig motståndsorganisation mot nazismen.
Det är mycket sannolikt att Elsa Alkman var en av organisatörerna och troligtvis huvudkontakt. Det har visats att hon hade kontinuerliga kontakter med Amelie Posse i Stockholm. När Amelie Posse besökte Norrköping så var det hos Elsa Alkman och hennes man som hon bodde.
Elsa gjorde bland annat upprop om insamlingar åt flyktingar undan den tyska regimen, där hon vädjade till Norrköpingsborna om hjälp till flyktingars uppehälle.
Värnade kulturarbetare
Som den kulturperson hon var är det kanske inte så konstigt att huvuddelen av de flyktingar hon engagerade sig för var kulturarbetare. Elsa skriver:
Må Norrköping, rikets fjärde stad, visa sig hävda sin plats, även när det gäller att offra för kulturens hemlösa bärare.
Huvuddelen av flyktingarna var bildade och belästa, judiska män, men även andra regimkritiker, barn och kvinnor fick hjälp av Elsa och hennes nätverk. Men hjälpen sågs inte med blida ögon av alla. Nazismens sympatisörer befarade en flyktinginvasion och ville hellre att Norrköpingsborna skulle ge omsorg åt de egna arbetslösa.
Vid en insamlingskampanj utanför Norrköpings stadshus delade nazistsympatisörerna ut flygblad. De ansåg insamlingen vara en aktion för röda förbrytare och pornografiska judar.
Mjuk kvinna
Helena beskriver Elsa som en mjuk och vänlig kvinna, men konstaterar att det ju inte behöver betyda att hon inte var stark. Och engagerad var hon i allt möjligt. Att hon var särskilt engagerad i frågan om kvinnors rösträtt minns Helena tydligt. Hon var styrelseledamot i Fredrika Bremerförbundet, en opolitisk och religiöst obunden förening som hade 250-300 medlemmar, som arbetade för kvinnors rättigheter. Elsa hade även ett engagemang i ordenssällskapet Bifrost, som bland annat sysslar med hjälpverksamhet samt i Frisinnade kvinnors förening.
-Men detta att hon engagerade sig mot nazismen, det visste jag faktiskt inte om henne, säger Helena. Jag har tydliga minnen av henne från alla möjliga olika släktträffar. Men hon pratade aldrig om det här engagemanget på högtider eller andra tillfällen då familjen träffades.
Foto i storformat
Det var när Norrköpings stadsmuseum gjorde en utställning som rörde Johan Perwes bok, som Helena på riktigt förstod det stora med Elsa.
-Då gick jag dit för att se utställningen och så får jag plötsligt se Elsa på bild i storformat! Jag stannade till och greps av stark beundran av denna kvinna. Vilket liv hon måste ha haft. Hon var väldigt driftig.
Elsa Alkman kom till Norrköping under 1920-talet från Skåne tillsammans med sin man, som var apotekare. Hemma i Eslöv hade hon komponerat ett sagospel med sång och dans för barn, spelat violin i amatörorkester och sjungit i kyrkokören. I Norrköping fanns en riktig orkesterförening som Elsa kunde engagera sig i.
Komponerade och spelade violin
Elsa skriver själv:
Det (deltagandet i orkesterföreningen) blev en islossning. Jag tog lektioner i harmonilära och började komponera, det var som att släppa lös vilda hästar.
Helena Cimbritz är själv engagerad i SON-vännerna, där hon är ordförande. Kopplingen till Elsa Alkman verkar inte vara så långt borta för Helena själv. Även Helena sjunger i kyrkokören och engagerar sig på olika sätt i föreningslivet.
-Ytterligare ett spår av Elsa Alkman hittade jag inom SON-vännerna, berättar Helena. Vi tog fram en del historiska dokument om symfoniorkesterns konserter och då fick jag se Elsa Alkmans namn som violinsolist vid en konsert år 1933! Då blev jag lite förvånad, men det skulle jag förstås inte ha blivit, så driftig som hon var.
Många generationer får minnas
Elsa var mångbegåvad. I grund och botten var hon utbildad violinist vid Kungliga Musikkonservatoriet.
-Hon spelade ibland vid våra släktsammankomster, ibland med ackompanjemang av min pappa eller min svåger. Till exempel verk av Fritz Kreisler och Tor Aulin fick vi höra.
Helena tycker att konstverket är vackert. Hon glädjer sig åt att många generationer Norrköpingsbor nu kommer att få minnas den historia som skulpturen är kopplad till.
-Varje gång jag går förbi så tänker jag på Elsa, säger Helena. Jag hoppas att Norrköpingsborna nu får lära känna henne och de andra personerna som konstverket är tillägnat. Vi får aldrig glömma historien och vi får aldrig sluta känna medmänsklighet och engagemang. Nu får Elsa och de andra inspirera.
Publicerad den 20 oktober 2025
