Samlaren inom oss
Samlaren inom oss
Det började med bär, gick vidare till mynt, efter det frimärken och nu i modern tid tv-spels-achievments. Bara det senaste året ökade försäljningen för att köpa och samla Pokémonkort med 276 % på en Sveriges största auktionssajter skriver SVT Nyheter Öst. Drivkraften till samlandet är nog i grund och botten inprogrammerat i oss människor. Bara det att skälen till samlandet har förändrats genom åren.
Text och foto: Simon Martinz
Från sparande till samlande
Vi är på hembesök hos Helena Sederström som har samlat i hela sitt liv. Samlandet som står i fokus har inte blivit utvalt utan vuxit fram med tiden, som hon beskriver det. Hemma hos Helena går det ana att konst och kultur ligger henne varmt om hjärtat. På köksbordet står en svart arkivlåda utplacerad. Vi slår oss ned runt bordet.
– Jag samlar på biljetter till olika kulturevenemang. Som mina biobiljetter som jag samlat på sedan jag började gå på bio i tidigt tonår.
Helena blir nästan sentimental när hon berättar om hur biobiljetterna drog i gång allting, samtidigt som hon för blicken mot den svarta arkivlådan och fortsätter bläddra bland konsertoch musikalbiljetter. Kultur har alltid varit ett stort intresse för henne, men hon kan inte påstå att det var en medveten strategi från början.
Samlargenen fanns nog alltid där
Helena hade varit på bio innan, men det var i tidiga tonåren som hon beslutade sig för att påbörja det som senare skulle leda till hennes samling.
– Helt ärligt så vet jag väl inte riktigt varför jag började. Jag kan tänka mig att innan lådan låg de i en hög på skrivbordet. Jag tycker också mycket om papper så det kan ju ha varit en bidragande orsak. De har tagit lite olika form genom åren.
Nu plockas en av de tidigare biobiljetterna fram med yttersta vördnad. På den här tiden var informationen sparsam på biljetterna så Helena har skrivit titel, datum och en kort recension för att kunna minnas tillbaka, där exempelvis Sällskapsresan fick gott betyg medan Det sa bara klick fick mindre bra betyg.
– Sen har vi festivalbiljetter. Jag är från Jönköping så här har vi en biljett till Jönköpings musikfestival 1982 vid Rocksjön. Det var ett arrangemang som höll på några år.
Det här är inte dåligt fortsätter hon och rabblar upp det årets line-up. Björn Afzelius, Globetrotters, Dan Nylander, Py Bäckman & Raj Montana Band, Mikael Wiehe, Wilmer X och Eldkvarn. Så där håller det på. Avundsjukan i mig börjar göra sig alltmer påmind när jag får se att en biljett från den tiden, i den kalibern, enbart gick på 60 kronor.
Guldbiljetten
Bordet börjar fyllas av biljetter i alla möjliga former och färger. Med en lite smått darrig röst följd av en tystnad räcker hon fram en klassisk biljett. Den ser ut så som man tänker sig att en biljett såg ut på 80-talet. Helena beskriver en väldig stolthet över att äga just den här. Det är biljetten till ANC-galan 1985. Det var en manifestation mot den sydafrikanska apartheidregimen som hölls i Göteborg med Sveriges artistelit. Även Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme medverkade med ett tal. Det är uppenbart svårt för Helena att välja ut favoriten bland alla biljetter men sett till upplevelsen så hamnar ANC-galan på pallen.
– Nog är favoritbiljetten kopplad till den enskilda konserten för att det här var så starkt med allting som hände kring den tiden gällande apartheidregimen och frigivningen av Mandela. Sen saknar jag en biljett som grämer mig. Det är en Frank Zappa-konsert från 1980.
Bland borttappade biljetter gömmer sig även en stor mängd osynliga biljetter som hon beskriver det. Exempelvis folkparkspelningar som inte delade ut biljetter på den tiden utan gav handstämplar i stället. Bland dessa saknar hon artister som Ebba Grön och The Real Group.
Biljetterna var bättre förr
Hobbyn kräver en större handpåläggning idag jämfört med hur det var förr när biljetten kom färdig från butik. Idag skriver Helena ut biljetten själv från bokningsbekräftelsen, klipper och formaterar in till sin samling. Men det gör inte Helena så mycket. Det är tokigt och lite roligt, som hon beskriver det. Hon menar på att det helt klart fanns en tid då biljetterna såg snyggare ut, vilket såklart livade upp hobbyn. När pappret var lite grövre, räfflat eller perforerat.
– Det var tråkigt när bion slutade med sina biljettautomater, för de var himla fina. Men ibland så går jag faktiskt till biljettkassorna och köper ut min biljett. Då får man den fortfarande snygg.
Arrangören borde värna mer om sitt varumärke menar hon. Upplevelsen startar från att inhandlingen av biljetten genomförs till det man är på väg hem från konserten. Den fysiska biljetten står för uppladdningen och är din legitimation på att du har varit delaktig i föreställningen menar hon. Mycket försvinner med det digitala. Vad lämnar vi för avtryck till nästkommande generation om allt ska ske och vara digitalt säger hon och rycker på axlarna. Här förs ett långt resonemang om att samlandet inte alls hade haft samma charm för Helena om biljetterna hade sparats i en mejlinkorg. Där bidrar den svarta lådan till samlarglädjen.
Här ska mina barn få se vad roligt mamma har haft.
En gång samlare, alltid samlare
Ju längre samtalet pågår, desto mer skiner Helena upp när hon får visa upp sin samling och enligt henne själv är samlandet långt ifrån över.
– Det här kommer jag hålla på med tills att jag dör. Här ska mina barn få se vad roligt mamma har haft, säger Helena med ett skratt.
Efter att vi har suttit en stund och pratat får jag känslan av att det fortfarande finns en sida av samlaren Helena, som inte riktigt fått träda fram fullt ut ännu. Jag tar sats i nästa fråga. Om det är så att hon någon gång tänkt byta samlarobjekt eller funderat på att bredda sitt samlande. Jag blir nästan avbruten i frågan när Helena inflikar.
– Jag samlar faktiskt på en grej till! Det har med papper att göra. Vänta så ska jag hämta det.
En kort bensträckare senare kommer Helena in i köket med ytterligare en låda. Den här gången med en smalare och något mer avlång låda än den förra. Utsidan avslöjar innehållet då några av föremålen är ditlimmade. När Helena öppnar den avlånga lådan börjar hon fnissa lite lätt för sig själv. Det här är tokigt, säger hon och fnissar för sig själv. Sedan plockar hon fram en bunt färgglada kartonglappar i alla möjliga former. Det är stör ej skyltar från hotell. Jag kan inte låta bli att fråga om det är så att hon kan vara ensam i världen om just den här samlingen. Helena skakar bestämt på huvudet.
– Nej då! Jag vet åtminstone att det finns en till. 2021 hade Kristian Luuk ett program som hette Veckans ord. Tyvärr blev det bara en säsong, men i ett avsnitt belyste de just ordet hotell. Där intervjuade de faktiskt en tjej som samlar på stör ej skyltar, precis som jag. Efter programmet fick jag flera mess från vänner ”Kolla Helena, det finns en galning till!”.
Humorn ligger nära till hands, men allvaret bakom intresset finns alltid där. När frågan ställs om det är viktigt för henne att vara unik i sitt samlande svarar hon utan betänketid.
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag är knappast unik med min biljettsamling. Med den här sticker man nog ut lite mer. Men det bottnar ju i intressen, mitt kulturella intresse som då biljetterna representerar och i mitt reseintresse med stör ej skyltarna.
Det märks rätt snabbt att samlandet pågått ett tag. Inte fullt så länge som biljetterna men ändå länge erkänner hon stolt. I samlingen finns 152 skyltar plus 35 odefinierade. Ur lådan fortsätter det att välla ut skyltar från både närliggande hotell och hotell betydligt längre bort. Allt från Norrköping till Kina. Men hon är väldigt tydlig med att även detta samlarobjekt medför sina krav. Hon har fått förfrågningar från vänner och bekanta om att ta med sig skyltar från andra hotell. Men precis som med biljetterna måste hon både varit på konserten och bott på hotellet. Annars blir det oärligt och räknas inte menar hon. Känner du att det här får räcka eller finns det en längtan efter att få samla på ett tredje föremål?
– Det skulle det nog kunna bli. Men man måste knäcka den där grejen. Ett samlande uppstår i ett intresse eller för att det är roligt. Så gör jag det bara så hade det nog mycket väl kunnat bli ett tredje föremål.
Samlandet färglägger livet
För 2000 år sedan samlade människor på saker i ett rent överlevnadssyfte, nu i modern tid har det mer övergått till en sport för nöjes skull. Helena minns tillbaka på hur hennes föräldrar såg på samlandet. Som en nödvändighet för säkerhet och överlevnad snarare än en rolig hobby. Att det idag kanske mer handlar om ett substitut för en avsaknad från förr. Så i stället för filtar och matkonserver så är det biljetter och stör ej skyltar. Ett i-landsproblem konstaterar hon med en självironisk och ödmjuk avrundning.
– Det här väcker ju massa minnen. Jag samlar ju inte på det här för att jag ska bli rik. Nej, inget sånt. Det här gör ju livet mycket roligare.•
Publicerad den 27 april 2026