Allt för laget
Allt för laget
När Jan ”Hella” Hellström nyligen gick i pension efter 15 år som kundansvarig på Norrköpings tryckeri, numera TelloGruppen, blev det en veritabel känslostorm på hans inlägg på LinkedIn. En gång firad fotbollsstjärna i IFK Norrköping, kan man nog med belägg påstå att Hella är en älskad stadens son.
Text, bild och illustration Malin Singelsö
Men, om vi nu ska hålla oss till fakta, så var födelseorten faktiskt Söderköping. Närmare bestämt Lilla Kolsta, som föräldrarna brukade. I familjen fanns redan en storebror och en storasyster, och så småningom kom även två småsystrar. Sedan gick flyttlasset till Askeby utanför Linköping.
– Vi flyttade när min pappa övertog fädernegården. Min pappa var bonde och bakåt i tiden hade släkten brukat marken och hållit djur. Min bror tog senare över gården och driver den än, fast han är pensionär nu. Det svårt att leva på gårdar av den storleken. Man måste ha ett jobb till utöver att vara bonde eller ha mycket större skala. Tyvärr skulle jag säga. Vi levde knapert, vi var fem barn så jag vet att det inte var någon dans på rosor. Men vi lärde oss att ta ansvar och hjälpa till.
Redan från start var det idrott som gällde. Alla sorters idrott. Hockey, fotboll, längdhopp, höjdhopp, löpning, basket och bandy. Och när det inte var träningar så var det idrott hemma. Syskonen byggde stavhoppsgropar och höjdhoppsställningar. Uppväxten innebar också arbete på bondgården från barnsben. Gårdsarbete är tungt men varierande.
– Kroppen blev van vid hårt jobb tidigt. Det tror jag att jag har haft nytta av. Jag har starka muskler, kan inte ens minnas att jag ens fått en bristning under alla år. Min kropp har tjänat mig väl.
Hella spelade i Örtomta, som klubben hette där han bodde, men gick tidigt över till SAAB som var en stor klubb i Linköping då. Det var därifrån han blev värvad till IFK Norrköping år 1980. Samtidigt gick han i skolan i Askeby och Linköping.
Vad tyckte du om skolan?
– Ja, jag var där i alla fall, ler Hella. Jag var väl hyfsad men lade inte ner så mycket tid. Det andra lockade för mycket och jag tränade för mycket. Framför allt när man behövde plugga mer i högstadiet. Jag hade dubbla träningspass med fotboll och hockey. Man började med en träning tidigt på morgonen, kom hem efter andra träningen klockan elva på kvällen och läxorna fick jag göra på bussen.
Elitsatsningen började i 14-års åldern, och från början gällde den både hockey och fotboll. I två år höll han i gång träning på hög nivå i två idrotter bredvid sina studier. I hockey var Hella målvakt. Där hade han stor nytta av sin förmåga att läsa spelet. Och han var snabb, så även i fotbollen. Hade ett gott spelsinne kombinerat med att vara spänstig. Men så en dag fick han ett ultimatum, LHC sa att skulle han fortsätta med hockey så fick han lägga fotbollen åt sidan.
– Då valde jag fotbollen, den var för rolig för att välja bort, berättar Hella.
Hur tog man vara på sina ungdomstalanger på den tiden?
– I SAAB var det faktiskt väldigt proffsigt. Vi pratar alltså 1970-tal. Jag fick en jättebra utbildning under den viktigaste tiden. Jag var tretton år när jag kom till SAAB och spelade där tills jag var tjugo. Där hade de riktiga instruktörer och man fick lära sig om fysik, muskler, träningslära – ja, allt du behöver lära dig för elitidrott. Så ser det ut i många klubbar idag men SAAB var tidiga på det. Det är en balansgång att förvalta en ung spelare. Det viktigaste är att du orkar med allt. Det är det tuffaste för alla. Vi hade på ett annat sätt mer lek hela vägen upp. Men i dag är det så allvarligt och det är en sådan konkurrens. Men det gäller att orka med att träna, träna, träna, inte gå sönder och sen vänta på din chans. Psyket är det viktigaste i elitidrotten idag. Och att kroppen håller, det vet man ju aldrig innan.
Som lagidrottare är du som sagt beroende av andra för framgång, hur lär man sig att hantera det?
– Så är det alltid, vi är inte bättre än den sämsta. Att lära sig att förlora och ta det på rätt sätt handlar om att göra det. Förlora, analysera varför man förlorade och sen ändra på det nästa gång så mycket man kan. Det finns ingen lätt väg. Men är man ett lag så är det lättare att hantera. Man kan prata tillsammans och hitta lösningar. Är du själv så blir du så inlåst i dina egna tankar – vad har jag gjort och vad gjorde den andra? Men att lära sig att förlora måste man. Annars blir man ingen bra idrottare.
Hur kan man stötta den som misslyckas? Hur är man en bra förälder eller kompis?
– Var stöttande bara. Drivet har du själv om du vill satsa på elitidrott. Så det är mer att stötta och finnas där när det är tungt, att hitta möjligheter för att komma framåt. Skador är det värsta tycker jag, för det kanske man inte rår över. Och då gäller det att gå in i sig själv och lära sig att jobba vidare.
Hur fungerade livet utanför fotbollen?
– Vi kunde inte leva på fotbollen på den tiden. Jag har alltid haft ett annat jobb vid sidan av. När jag kom tillbaka från Göteborg -87, då jobbade jag halvtid i Norrköpings kommun. Det var helt perfekt för mig. Jag kunde vara med och hämta barn på dagis. Följa familjen hela vägen och sedan åka och träna på eftermiddagen eller kvällen. Då var det mer att man var borta under långhelger, utlandsläger eller landslag och sådana saker. Tuffaste perioden var när jag spelade i landslaget egentligen, från -86 till -90. 1990 bröt jag benet och tappade min landslagsplats.
Kan det vara en fördel att få en paus från det som tar upp så mycket av ens fokus?
– För mig var det nog bra att åka till arbetet och jobba med mässor och försäljning så det var något helt annat när jag kom till fotbollen. Dessutom lärde jag känna hela näringslivet i Norrköping. Det gjorde att jag hade en bra bas att stå på. Idag ser det ju inte ut så. Men det gäller att inse att fotbollen bara är tills du är runt 35 år.
Hade du tyckt fotboll var lika roligt om du inte varit den som gjorde mål?
– Jag är inte den som söker rampljuset. Jag är nog mer en lagspelare skulle jag påstå. Jag har alltid gärna varit med och försvarat oss, när jag fick. Sedan är det nog mer att jag visste att jag var bra på att hitta målchanser och göra mål. Och det var ju därför man var där. Men det var inte för målen utan för laget. Min stora fördel var väl att jag var liten, men hoppade väldigt högt så jag var en bra huvudspelare och det passar i straffområdet både defensivt och offensivt.
De som känner dig kan nog vittna om att du är både snäll och ödmjuk, men du verkar vara tuff på planen?
– Det är en sak att gå in på fotbollsplanen, spelaren på planen och jag utanför den är två olika människor. Så är det för de flesta spelare. Det fanns en del man tyckte var tokiga på planen men som sedan visade sig vara trevliga när man lärde känna dem. Bröderna Ravelli var väl sådana. Nu tycker jag jättebra om dem. Utanför planen.
Vad var det som fick dig att flytta till Göteborg?
– Det var egentligen tränaren. Den tränarens inställning var inte förenlig med den fotbollsutveckling som jag sökte. Jag ville spela fotboll med passningar, han ville slå långbollar att springa på. Då tycker inte jag att man utvecklas. Våra åsikter var så vitt skilda och det var många med mig som tyckte likadant. Och eftersom klubben inte ville byta tränare så fick jag flytta på mig. Jag fick frågan av Örgryte i Göteborg. Där visste jag att tränaren var fotbollsspelare och det kändes rätt. IFK tyckte att det var synd, de trodde inte att jag skulle flytta. De jobbade på att få hem mig igen och efter två år gick jag tillbaka. Men vi trivdes väldigt bra i Göteborg hela familjen och har kvar vänner där. Jag vann ett SM-guld med Örgryte under tiden där också.
Tror du att det var en bra att byta miljö ett tag?
– Det är det alltid. Jag fick också spela en annan roll i Örgryte som jag kunde ta med tillbaka till IFK. Jag var mycket mer defensiv i Örgryte. Man lär sig mycket av en förändring. Sedan hade jag hoppats på att komma utomlands också men det stannade vid en påskrift när klubbarna inte kunde komma överens. Jag hade ett antal bud men skrev på 1988 för Iraklis i Grekland och sedan strandade förhandlingarna mellan klubbarna. Så jag hamnade i ingenmansland och det var samtidigt med olympiska spelen. Så jag stannade i Norrköping för att kunna spela olympiska spel.
Hur känns det som spelare när man förutom att vara en idrottare också är en handelsvara?
– Då var det inte samma summor som idag, men vi var nästan ännu mer livegna. Idag kan du börja förhandla med andra klubbar sex månader innan ditt kontrakt löper ut. Vi fick inte prata med någon, klubben bestämde allting. Nu kan också spelarna få pengar, så såg det inte ut för oss. Det fanns möjligen matchpremier. På så vis var det mer en hobby på min tid. Sedan övergick det till en halvtid med löneersättning för att kunna träna och spela fotboll. Men sedan började Göteborg gå bra i Europaspelet och de blev proffs i Göteborg. Det var de första. Men Norrköping var sent på det här tåget, det dröjde till 2004 innan det blev professionellt. Jag slutade 1994.
Tillbaka till OS, det måste ha varit en stor upplevelse?
– Vi spelade vårt gruppspel i en stad 40 mil ifrån Seoul medan invigningen pågick. Fotbollsturneringen tar så lång tid i anspråk så man måste börja tidigt och är en av de sista idrotter som avgörs. Vi bodde på hotell i Daegu. När vi hade spelat klart fick vi åka in till OS-byn och bo där innan vi åkte hem. Vi var tre och en halv vecka totalt i Sydkorea och fick se en hel del. Brottning och tennis med svenska deltagare, Stefan Edberg till exempel. Friidrotten tycker jag är roligast att se och där var det världsstjärnor som Carl Louis och Florence Griffith Joyner. Dem träffade man i matsalen också. Lite kul faktiskt. Det var det största jag varit med om inom idrotten tror jag, funderar Hella och fortsätter,
– Det var kul att träffa alla andra svenska idrottare också, som handbollslaget med Staffan Olsson, Wislander och alla de andra. Vi hade mycket gemensamt och det är lite grann som Mästarnas mästare när man kommer ihop. Man tänker samma saker, har samma problem och samma upplägg. Det är bara olika idrotter.
Du var dessutom sjätte i skytteligan och bäste svensk..?
– Ja, det gick ganska bra för oss ändå. Vi åkte ut på övertid mot Italien i kvartsfinal. Hade vi kommit till semifinal hade vi fått två matcher till. Jonas Thern var också riktigt bra den turneringen och det var några till som utmärkte sig. Jag var väl en av dem, det gick bra för mig under hela OS egentligen. Jag fick en stor roll i OS-laget. Det handlar mycket om att få rollerna, att tränaren eller förbundskapten litar på dig. Så var det med A-landslaget också men där fick inte jag någon stor roll utan åkte med som reserv.
Men det har varit ganska tufft för kroppen?
– Så är det. Alla elitidrottsmän får problem efteråt. Skador kommer alltid. Jag har haft en meniskskada och ett rejält benbrott. Jag fick en del kortison och ibland tog jag smärtstillande. Jag brukar säga till de som inte förstår elitidrott att en seriematch om året så känner man sig perfekt, helt tiptop. Alla andra har man ont någonstans. Men när adrenalinet ökar på inne på planen så känner man inte av det.
Tycker du att det är värt det?
– Absolut. Idrotten har gett hur mycket som helst. Dels är det uppfostran. Dels är det personkännedom. Och man får lära sig att leva med folk som man kanske inte annars skulle dra sig till. Och just det här att känna medmänsklighet, allt det där som man behöver som uppfostran egentligen – det finns ingen bättre skola för det. Sen vilken idrott det gäller har egentligen ingen betydelse.
Var det skadorna som fick dig att sluta?
– Ja och då var det egentligen knät med den gamla meniskskadan som är värst. Och så var jag trött på det. Jag var trött på att åka buss! Idag har spelarna det bättre, kan sova ut dagen efter match och får rehabträning.
Hur såg livet ut efter fotbollen?
– Jag var tvungen att säga upp mig från min halvtidstjänst på kommunen. Den kunde jag inte leva på och så fick jag ta ett säljjobb på… Office tror jag det var först. Där jobbade jag som säljare i åtta år. Därefter flyttade jag till SM Tele och sålde telefoni, växlar, datanät och telenät i åtta år. Och nu innan pensionen var jag runt 15 år på tryckeriet.
Hur kommer det sig att du hamnade i den branschen?
– Det var egentligen att min kompis Janne tyckte jag skulle komplettera honom och sälja.
Du har varit väldigt uppskattad av de du jobbat med. Hur har det kommit sig?
– Ja, jag vet inte om det är så, men jag har haft lätt att ta folk kanske. Jag hade blivit ett namn i Norrköping och jag har jobbat hårt. Jag tycker om att träffa folk och har blivit väl mottagen. Men nu känns det ändå lite skönt att det är över, att man inte måste vara överallt hela tiden. Ska du vara en bra säljare så måste du ta reda på saker och ting, vara med i snacket och veta vad som händer. Veta vad kunderna behöver. Man måste engagera sig. Jag har också hittat vänner bland människor jag mött i affärer. När jag slutade så märkte jag hur tacksamma alla var för åren som gått. Då är det värt allting. Hella funderar och fortsätter,
– Jag såg kanske inte kunderna som kunder utan mer som relationer. Jag har kommit nära många och det är mycket roligare att jobba så tycker jag. Ofta handlar det om att sälja in och beskriva en känsla snarare än en produkt. Skickar man bara en prislista är man inte en säljare utan en kundtjänst. Det handlar om en bra relation. Andra affären är den viktigaste. Den första kan alla göra. Jag har lagt mitt fokus på andra affären och alla som kommer efter den. Jag vill inte göra kunden besviken.
Du pratar mycket om relationer. Vad är dina bästa tips för att skapa god kontakt med dina medmänniskor?
– Att intressera sig för personen man har framför sig. Sedan kanske jag har lättare för att många vet vem jag är. Men jag har faktiskt kanske haft bäst relationer med de som först inte visste vem jag var.
Du har ett engagemang kvar i IFK?
– Absolut. Jag är med i styrelsen för äldre IFK, det är gamla spelare, ledare och supporters. Vi är 200 medlemmar ungefär och jag är med som suppleant. Och sedan är det några gamla spelare till som jobbar med olika event. Vi har tre till fyra event om året där vi bjuder in våra medlemmar att se på en match, lyssna på någon tränare eller annat sådant. Vi är fanatiska IFK:are, säger Hella med ett leende.
Vad har du för planer du då?
– Jag har väldigt lite planer. Jag tänker vara pensionär. Visst har jag fått några frågor. Men just nu jobbar jag med egna saker, som att snickra på vårt fritidshus.
Har du drömmar kvar att uppfylla?
– Drömmar vet jag inte… men att få vara frisk. Familjen och allt runt omkring. Det är det viktigaste för mig. Sen har jag nog inga andra drömmar. Jag är ganska mycket realist också.
Du kanske lever drömmen?
– Ja, men så är det väl. Barn och barnbarn mår bra. Det absolut viktigaste är familjen, att vi håller ihop och inte är osams. Vi kan umgås även med mina syskon och min frus syskon och jag har en bra relation med alla runt omkring. Det är värt massor. Jag tycker om att resa men inte så länge, två veckor är lagom. Sedan är dragningskraften till barn och barnbarn för stor.
Hur uppfostrar man ett barn till att bli en bra människa och medmänniska?
– Vi har väl gjort som alla andra egentligen. Mycket handlar om människosyn skulle jag säga. Att se andra. Mycket handlar om att vara med barnen tror jag, och det är så de lär sig själva. De gör som man gör, inte som man säger. Nu är vi absolut inte perfekta men vi har varit väldigt noga när det gäller just människosyn. Att alla är lika mycket värda och att man ska bry sig om varandra. Sedan hoppas jag att barn och barnbarn kan vara förebilder i det.
Publicerad den 27 oktober 2023