Karin ser stadens årsringar

Karin ser stadens årsringar

Vi har bestämt träff på kajen mitt emot Inre hamnen, så långt fram vi kan komma för de byggstängsel som finns uppsatta runt området. Kranar höjer sina långa armar, människor i signalgula overaller springer fram och tillbaka och lastbilar anländer brummande med byggnadsdelar. Vi får höja rösterna över oväsendet från maskinerna.

 

Text Annelie Tollerå
Foto Niclas Fasth

Karin är tillbakaflyttad till Norrköping, staden där hon växte upp. Hon flyttade ifrån när det var dags för studier och lämnade en stad som på den tiden hade dåligt självförtroende.

—Många minns nog hur det var här i Norrköping på 1960-1990-talet. Det var som en helt annan stad än den som finns idag. Jag flyttade 1994, precis innan man började satsa på industrilandskapet och Campus Norrköping. Det var inget alternativ att bo kvar då, om man skulle studera på högskola. Jag var väldigt pigg på att flytta härifrån, kanske man kan uttrycka det.

Karin blev stockholmare under hela 20 år. Att det blev just arkitektur förklarar hon med att det är ett yrke som täckte in mycket av det hon tyckte var roligt. Hon är händig och gillar att snickra, formge och att skapa.

Jämnat med marken

Efter studierna startade Karin eget arkitektkontor, men kom så småningom in på stadsplanering.

—Att få bidra till att forma våra gemensamma livsmiljöer känns betydligt mer meningsfullt än att rita ett snyggt hus.

Karin hamnade så småningom i Sundbyberg som stadsarkitekt. Ett arbete som hon trivdes väldigt bra med. Men där hon också drog lärdom av vissa misstag som begicks där med stadsplaneringen.

—Sundbybergs kommun sålde av en massa mark och rev alla gamla hus. Alla träd fälldes och alla berg sprängdes bort för att bygga ett fåtal hustyper. Man lät en enda byggherre utveckla en hel stadsdel. Det blir aldrig bra, för då är det vinstintresset som styr utvecklingen. En sådan plats blir lätt identitetslös och trist.

När det kom ut en tjänst som stadsarkitekt i Norrköping funderade Karin på att det kanske var dags att flytta tillbaka. Hon hade förstått att man satsat en del på stadens utveckling sedan hon lämnat den. Nu kände hon sig nyfiken.

—När jag kom tillbaka till Norrköping blev jag så imponerad av vad som hade hänt med staden! Hur duktiga man varit på att ta hand om den äldre kulturmiljön och samtidigt bygga en modern stad i framkant. Här utvecklas områden på ett klokt sätt, tillsammans med byggherrar och många luckor har också lagats sedan rivningsvågen på 60-talet. Att få bidra till att forma våra gemensamma livsmiljöer känns betydligt mer meningsfullt än att rita ett snyggt hus.

Bevakar kulturarvet

Som stadsarkitekt har Karin ett övergripande ansvar för stadens utformning och gestaltning, i nära samarbete med andra som jobbar med stadsutveckling och samhällsbyggnad. Hon finns med i alla skeden, från planering till slutförande, tillsammans med alla de som planerar marken, beviljar bygglov och slutligen bygger.

Idealet att behålla stadens karaktär bevakar hon hårt och tycker att det är viktigt med äldre kulturmiljöer och att det nybyggda respekterar den befintliga miljön. Något som det också pratas mycket om är hur man ska kunna återvinna hus eller återanvända material.

—Man får försöka hitta balansen mellan nybyggt och äldre bebyggelse. Ekonomivinster, kulturarvsvinster och miljövinster. Det är inte heller så att vi per automatik ska behålla allt som är gammalt, men idag utgår vi inte ifrån att allt det gamla ska rivas, på samma sätt som förr.

Karin vill påpeka att även byggnader från modernare tid bidrar till stadens historia och karaktär.

—Det är kanske inte alla som uppskattar 60- eller 70-arkitektur, men de byggnaderna representerar sin tid och har sina kulturarvsvärden. De adderar till stadens årsringar och har betydelse för stadens historia. När vi bevakar de arkitekturvärden som finns i olika tidsepoker bygger vi en stad med identitet. Det är alla olika tidsepokers arkitektur som tillsammans ger staden sin själ. Börjar man utplåna och riva, så har man tappat några av stadens årsringar.

—Vi har fantastiska områden från olika epoker. Innerstaden med sin rutnätsplan, Ljuras 50-talsbebyggelse, Navestad med sina spännande atriumhus och storslagna ringar, Kneippens villastad från förra sekelskiftet och många fler.

Öppnar för allmänheten

Vi tittar oss omkring över Inre hamnen och ställer oss så nära vattnet vi kan för att titta på bryggorna som byggs på andra sidan. Maskinerna brummar högljutt och ett myller av människor rör sig över byggarbetsplatsen.

Karin vänder blicken mot en stor pylon som ligger tippad på sidan, alldeles intill oss.

—Det där är en hävarm till att kunna öppna den klaffbro som ska gå över vattnet härifrån till bryggorna, förklarar hon. Alldeles snart är det dags att sätta den på plats, för redan i sommar ska de allmänna platserna längs med kajerna öppna. Redan då ska Norrköpingsborna kunna gå på strandpromenaden, bada i Strömmen och ha picknick i Varvsparken.

En ambition som kommunen har haft med Inre hamnen är att uppnå social mångfald. Det är en unik och mångfacetterad miljö.

—Varje kvarter ska innehålla både hyreshus och bostadsrätter. Och de allmänna platserna är tänkta att bjuda in alla som vistas i staden, inte bara de som är bosatta just i området.

På bryggan skymtar vi en ofylld bassäng och i Strömmen ligger en flytande bastubyggnad. Det ser ut att bli trappor och avsatser att sitta och sola på medan man tittar ut över vattnet.

Vågat ta strider

Hon pekar på ett oansenligt, litet tegelhus på andra sidan vattnet, som ser ut som ett litet förråd.

—Det där lilla huset kämpade vi för att det skulle få vara kvar, säger Karin och ler. Det är ett gammalt gasmästarkontor, som förvisso har flyttats till en annan plats, men huset är kvar. Emellanåt får man kämpa lite, säger hon.

Karin är inte rädd för att sticka ut hakan om det behövs.

—Det är mitt jobb att se till att det som byggs håller en tillräckligt hög arkitektonisk nivå. Börjar vi tillåta för mycket som inte pryder sin plats så har vi till slut byggt sönder vår fina stad.

—Förr byggde rika fabrikörer sina fantastiska fabriker och pampiga hus, förklarar hon. De byggde vackra hus åt sig själva och gjorde plats för imponerade trädgårdar, för att visa sin egen framgång och för att de brydde sig om sin stad. Byggnaderna var alltid väldigt högkvalitativa. Och så donerade de pengar till Norrköpings parker och promenader.

Idag lever vi i en annan tid och har att göra med en annan typ av byggherrar. Vi har en tid där marknaden får styra alltmer.

—Då känner jag att jag har ett viktigt uppdrag som stadsarkitekt. Någon måste finnas som bevakar den arkitektoniska kvaliteten. Vi har också många fantastiska entreprenörer här i staden, som är måna om att förena skönhet med rationalitet. Som är måna om att det som byggs är vackert och hållbart över tid och att vi bygger så att alla har råd att bo.

Det märks att Norrköpings stadsarkitekt har skinn på näsan.

—Ja, jag vet inte riktigt var kraften kommer ifrån. Men om man inte ska konsultera stadsarkitekten, vad ska man då med en stadsarkitekt till?

Sylten i fokus

Karin tänker fortsätta att låta Norrköping ligga i framkant vad gäller fantasifull och kvalitativ arkitektur, med stor respekt för stadens kulturarv. Snart är det Syltenområdet som ska stå i fokus, men med lite andra förutsättningar än i Inre hamnen.

—I Sylten finns ju redan bebyggelse och verksamheterna ska fortsätta att finnas kvar. I framtiden kommer Sylten att bli en förlängning av innerstaden, med bostäder, skolor och verksamheter sida vid sida. Man kanske kan kalla det Industrilandskapet 2.0, för vi strävar efter att spåren av platsens industrihistoria ska fortsätta finnas kvar. Syltenberget kommer att bli en grön stadspark, mitt i allt.

På frågan vilka som är hennes favoritplatser och -byggnader i Norrköping funderar hon inte länge.

—Industrilandskapet står ju i en särklass för sig. Det är givet att visa upp när man har gäster som kommer från andra städer. Då känner jag mig stolt över Norrköping. Men jag tycker också om platser som inte är så ordnade, som Slottshagen till exempel.

Ger Norrköping karaktär

Karin vänder sig om så att hon får ryggen mot vattnet och pekar upp mot Bråvallaverket, den i folkmun så kallade Cigaretten.

—Den byggnaden gillar jag, utbrister Karin, och ser min skeptiska blick. Jo, jag älskar byggnader med karaktär! Och den här byggnaden är verkligen ett landmärke för Norrköping. Den är det första man ser när man kommer på E4:an och tittar ut över staden. Alla känner igen den.

Karin nämner vattendelaren Stadsbiblioteket.

—Jag ställer mig på den sidan av människor som gillar stadsbiblioteket. Det är en fantastisk byggnad av samma skäl. Det är en karaktärsbyggnad för Norrköping. Parkeringshuset Spiran är ytterligare ett exempel, som jag tycker om. Det finns otroligt många fina hus i Norrköping om man börjar se sig omkring.

Karin tror att hon på vissa sätt har ett svårare uppdrag i dagens läge, än vad hennes föregångare hade i tidigare tid. Hon funderar på vad hon kommer att ta med sig för lärdomar från tidigare stadsarkitekter.

—Hur våra städer utvecklas beror på hur samhället ser ut i stort. På sextiotalet planerade man för bilar, idag planerar vi för människor i första rummet. Tidigare stadsplanerares beslut är något som vi får hantera idag, precis som andra i framtiden får ta hand om både det vi gör bra idag och det som kanske har hunnit bli omodernt.

Förslag på cafébyggnad

En skillnad mellan Karin och hennes föregångare är att Karin inte har uppdraget att rita byggnader som stadsarkitekt. Istället har hon kontakt med arkitekterna och får vara spindeln i nätet.

—Men jag har faktiskt också ritat ett hus. Ett förslag till ett café på Strömholmen. Men det finns tyvärr inga pengar för att bygga det, så jag tror inte att det någonsin blir verklighet.

Karin tycker att det är roligt att Norrköping har återfått sitt självförtroende. Nuförtiden märks det att Norrköpingsborna är stolta över sin vackra stad. Hos Karin klappar ett äkta Norrköpingshjärta och staden har tagit henne med storm. Hon känner sig lite smått Norrköpingsförälskad.

—Vi har en av Sveriges vackraste städer, tycker jag personligen. Norrköpings innerstad är helt unik. Och Inre hamnen kommer att sätta Norrköping på världskartan som arkitekturstad, menar hon.

Publicerad den 12 juni 2023

Hej livet nr 2 2023

Tema:

Det andra numret under 2023 av livsfrågemagasinet Hej livet innehåller ett möte med Karin Milles, stadsarkitekt i Norrköping, vi får följa med till Musikens hus, vi träffar sjukhusclownerna och mycket mer. God läsning!