Christine hälsar med en stadig blick och ett glatt leende. Vi möts upp på eftermiddagen, och har ganska kort tid av ljus kvar för att kunna fotografera efter samtalet. Något vi konstaterar, för att sedan fullständigt misslyckas med att hinna ut i ljuset. Mötet blir allt för intressant. Att Christine brinner för sitt arbete är tydligt och samtalet glider lätt in på just yrkesliv och hur man kan göra skillnad i sitt sammanhang.

Norrköpingsbo

Christine växte upp i Navestad och bodde där till vuxen ålder. Hon gick på Hagebyskolan, sedan på De Geergymnasiet och pluggade efter det till lärare på Linköpings Universitet. Efter examen -95 jobbade hon fem år på Navestadsskolan. Nästa steg blev Kunskapsskolan.
– Jag var med och startade upp den. Jag var den tionde anställda på Kunskapsskolan i hela Sverige. Jag jobbade först några år som lärare, sedan på pedagogik- och utvecklingsavdelningen.

Uppstarternas tid

Futuraskolan, John Bauer-koncernen, Fria läroverken, Nordic International och KF utbildning – alla är skolor som Christine har varit med och startat eller jobbat på med höga poster.
– Tiden på John Bauer blev kort men mycket lärorik. Jag började som pedagogikchef i januari och i mars bestämde man sig för att lägga ner verksamheten och ansökte om konkurs. Det var tufft med stora utmaningar för en ganska oerfaren företagsledare som jag var då.
Och något skavde. 2018 kände sig Christine färdig med skola och VD-jobb. Under våren hade hon fått fysiska stressymptom. Hon hade jobbat 23 år i skolans värld och det ibland mentalt tunga jobbet började ta ut sin rätt.
– Jag kan tänka på lärare som jobbar 40 år i skolans värld… De ser så mycket elände och hemskheter. Det blir bra för väldigt många ungdomar och elever, jag har kontakt med sådana idag som det faktiskt vände för. Det är skönt och jättebra. Men jag vet också de som hade det dåligt då och fortfarande inte har kommit ur det. Det är tungt att leva med.

Omställningen

Christine sa upp sig, gick hem och funderade på vad hon skulle göra med livet. Så undrade någon om hon inte skulle bli VD för Kolmårdens djurpark i stället…
– Det var ett drömjobb utan like, säger Christine.

Varför såg du det som ett drömjobb när du inte ville jobba som VD igen?

– Dels handlade det om att byta bransch. Sedan är Kolmården… Man älskar det som Norrköpingsbo. Jag har så många fina minnen därifrån. Jag tyckte också att det var skönt att det var ett dotterbolag, jag skulle inte längre vara ensam utan ha VD-kollegor och inte bara en styrelse utan en chef också.

Det kan vara ensamt som högsta chef?

Ja, det kan det. Det kan vara fruktansvärt ensamt när det är tungt. Första gången man blir VD så blir det extra tungt, nu är jag mycket mer erfaren och van och känner mig så trygg i situationen. Men när du är precis ny, då behöver du någon att bolla med.

Är du en uppstartare eller förvaltare med tanke på alla uppstarter du varit med på?

– Jag säger ofta ja. Min chef skulle nog säga att jag är väldigt lojal. Sedan finns en vilja att bidra och hjälpa till i detta att svara ja till nya saker. Sedan handlar det nog också om att jag är totalt orädd. Jag känner aldrig oro och tänker alltid att ”det är klart jag fixar det”. Ibland tar jag på mig för mycket, men då säger jag till och vi hittar lösningar för det. Som att avlasta med sådant jag inte behöver göra. Idag har jag en assistent som hjälper mig att hålla koll på kalendern och är lite ”grindvakt”. Hon säger ifrån och håller koll på att jag inte blir överbokad. Själv har jag svårt för att säga ifrån så den hjälpen är väldigt värdefull.

Hur tror du den här ”Pippi-mentaliteten” byggts upp i dig då?

– Den har alltid funnits. Mina föräldrar brukade säga att jag uppfostrade mig själv. När jag var liten hade vi en liten friggebod på Södra Finnö, långt bort från allt. Mina systrar tyckte det var så tråkigt att vara där för det fanns inget att göra, men jag älskade det. Jag kunde sitta på stranden och leka med några stenar i flera timmar. Jag var alltid självständig och med inställningen ”jag kan själv”. Jag har en orubblig tilltro till mig själv och min egen kapacitet. Det betyder inte att jag lyckas med allt jag gör. Men då får jag väl prova igen eller testa ett annat sätt. Mitt motto är ”Allt du någonsin har oroat dig för har löst sig”. Det gör det ju alltid även om det kanske inte blir så som man ville. Ibland händer det hemska saker. Människor går bort och det är klart du kan oroa dig för det, men du kan inte låta oron förta det som är här och nu. Jag oroar mig inte särskilt mycket, och jag tror att det är en förutsättning för mitt jobb. Jag måste ligga steget före och tänka risker och riskhantering, men skulle jag gå och oroa mig för allting, då skulle jag inte klara det här.

Många lyfter dig som en god ledare. Vad gör dig till en god ledare?

– Jag tror att jag bryr mig väldigt mycket om mina medarbetare, och det känner de. Jag bryr mig också om deras privatliv, att arbetet ska funka med familj och annat i livet. Sedan är prestigelöshet viktigt för mig. Jag kan erkänna när jag har gjort fel och då öppnar jag också upp för att mina medarbetare ska känna sig trygga i att göra det. I vår ledningsgrupp har vi kul och kan skratta även åt misstag och personliga konstigheter, driva med varandra lite, fast på ett kärleksfullt sätt. Raka rör med kärlek. Jag säger sällan att ”du har gjort det här dåligt” utan hellre ”det här blev inte så bra, hur löser vi det”. Lösningen är i fokus, inte misstagen. I en bra arbetsgrupp måste man våga göra misstag. Mycket värme, mycket ärlighet och full fart – så ser nog mitt ledarskap ut.

Vad är du mest förvånad över när det gäller att jobba på en djurpark?

– Hur spretigt det är! Och stort, bara hur många medarbetare som behövs på varje funktion är förbluffande. Och det är verkligen alla typer av funktioner. Vi har en egen smed! När jag undrade varför så fick jag förklarat för mig att man inte kan köpa en grind till en noshörning på Bauhaus…

Frågan måste ändå ställas – att hålla djur i parker, hur tänker du kring det?

– Det kan låta elakt men jag tycker man har en naiv bild av hur verkligheten ser ut om man inte tycker djurparker fyller en funktion. Självklart har vi som djurpark ett stort ansvar för att djuren hos oss har det bra. Jag reser väldigt mycket och ser hur människan breder ut sig i världen. Jag blir förtvivlad när jag ser hur djurens hemvister bara förvinner och konkurreras ut. Idag vet vi ju att många djurarter tyvärr har försvunnit för att deras levnadsmiljöer försvinner i en fruktansvärd hastighet. Jag tror tyvärr inte att människor fattar hur det verkligen ligger till. Det finns snart ingen vildmark kvar. Vi håller på att tränga ut allt annat levande. Till slut måste ju människan vakna upp och se vad hon håller på med. När vi gör det så måste vi ha en reserv. Vi måste ha en ark. Vi på Kolmården kan inte göra allt men vi kan göra det vi är bra på.
Christine talar om frustrationen över den tid det tar att ställa om. Om hur hon vill framåt men att det måste få ta den tid det tar med respekt för de djur som lever i parken idag. Men omställningen till att skydda de mest hotade arterna fortsätter.

Hållbarhetsarbete

Just nu stöttar Kolmården Foundation stödmatning av zebror på grund av den svåra torka som råder på savannerna. I vanliga fall magrar djuren av under torkan och äter sedan upp sig under regnperioden. Men när regnperioderna kommer alltmer sällan svälter djuren. Just nu dör många djur på grund av torkan. Christine vittnar än en gång om en djup förtvivlan över vad som händer i världen. Ägarkoncernen till Kolmårdens djurpark satsar på att bygga solcellspark, på själva parken borrar man bergvärme till Vildmarkshotellet och sätter upp fler laddstolpar. Det är en utmaning att anpassa en gammal park från 1965, där tanken på energiprestanda, ergonomi och hållbarhet inte funnits med vid uppbyggnaden.
– Vill vi bli klimatneutrala genom att ”köpa oss” ur detta med klimatkompensering? Nej, vi ska bli klimatneutrala på riktigt.
Christine berättar om att de gjort förändringar i restaurangerna då deras största utsläpp genereras av mat. I tacobuffén, där det serverades tio ton nötfärs om året, har man bytt till soyafärs.
– Besökarna börjar bli så medvetna att de inte har reagerat mycket på det. Vi diskuterar också beslut på att ta bort nötburgarna och ha halloumi- och kycklingburgare i stället. Första året kommer en del vara irriterade men det kommer lugna sig. Vi måste vara lite modiga i detta.