Hopp om stilla vatten

Hopp om stilla vatten

Alla människor möter sorg och död, det är en del av livet. Men hur påverkas en människa när det otänkbara händer? Vi möter Cilla Holmqvist som förlorade sin son Elis till cancer när han bara var tolv år gammal.

Text Malin Singelsö

Foto Niclas Fasth

Visst är det sådant man säger? ”Jag skulle aldrig klara av det om det händer” om det där otänkbara, när världen rasar. Men Cilla konstaterar själv, under detta tunga men fina samtal i S:t Johannes kyrka, att det gör man.

Hur orkar man hålla sig kvar när avgrunden öppnar sig?

– Man vet ändå att det blir bättre imorgon. Och ibland så blir det inte det, ibland blir det bättre om en vecka eller en månad, men det blir bättre. Tiden har en förmåga att läka såren. Tiden är en kraft på något sätt. I början handlar det om att ta sig upp ur sängen. Jag började jobba ganska snabbt efter att Elis dog. För mig var det viktigt att ha rutiner att hålla mig till: gå upp, duscha, äta frukost. Göra de där vanliga sakerna. Och att vara lite snäll mot sig själv. Jag minns att jag hade dåligt samvete om jag skrattade. Även idag gör minnena ont såklart, men jag blir glad också. Många menar att jag är stark, men jag tror att alla har det inom sig. Jag har gått i samtal förstås, både i själavårdande samtal genom kyrkan och i samtal genom sjukvården. Jag tror man på något sätt måste möta sorgen, även om det gör skitont. Annars skjuter man den bara framför sig.

Cilla berättar att många människor tycker det är besvärligt med sorg, särskilt när barn dör. Många vänner försvann, även nära vänner.
– Det var också en sorg att hantera. Jag har varit arg, bitter och ledsen över det, men jag har accepterat det. Idag känner jag inte de känslorna längre, det är deras sak. Många är nog väldigt rädda för döden.

Cilla har alltid haft en tro. Det var något som fanns med från barnsben, en trygg vetskap om att inte vara ensam. Hon pratade inte mycket om det då familjen inte var troende och som tonåring kunde det till och med kännas lite pinsamt att säga att det. Idag står hon stabilt i att prata om sin tro och är helt öppen med den.
– Jag känner att jag har någon som bär mig genom livet. Sedan tror jag inte att det är en gubbe på ett moln och jag springer inte i kyrkan hela tiden. Men jag uppskattar verkligen att gå på gudstjänst och det är något jag har saknat nu under pandemin.

Familjen fick Elis diagnos på skottdagen 2016. Efter ett års kamp, där de kastades mellan hopp och förtvivlan, gick Elis bort första mars 2017.
– Elis blev som en klok gammal gubbe. Visst, han retade sin syster in till slutet, så var han. Men också klok. Jag frågade ofta om han var rädd. Men det sa han att han inte var. Kanske för att skydda mig. Elis läkare i Linköping sa faktiskt ”Jag är inte religiös men när jag är här med barnen så är det något magiskt med dem. De bestämmer sig för saker, och så är det så.” Jag tror inte sjuka barn är ensamma. De har någon som bär dem igenom det. Vi vuxna kan inte bära dem på det sättet och vi har vår egen sorg att brottas med. När Elis blev sjuk sade han ”Jag ska klara ett år.” Vi visste att sjukdomsförloppet gick lavinartat fort så det var osannolikt. Men han klarade sig i ett år och två minuter. Han ville bli frisk och det kunde han inte önska sig till, men han kunde hålla ut ett år. Jag tror det fanns någon där och hjälpte honom.

Hur påverkades din tro under den här tiden?

– När det är som tyngst kan det vara svårt att känna sig buren. Men jag tycker att tron har fördjupats sedan Elis blev sjuk och dog. Jag har hittat en tröst i den också. Dö ska vi alla göra, det är det enda vi vet. Jag tycker att barn borde få leva längre. Men jag försöker hitta någon mening, att Elis hade en plats eller ett uppdrag, både här och där han är nu.
Jag tror det blir antingen eller, när man upplever en djup sorg. Antingen säger man bara nej till tron eller så blir man starkare i den. För mig har det varit så. Jag har känt ännu mera närhet och att jag inte är ensam. Jag har en bön som hjälper mig mycket. Elis hade precis blivit sjuk och jag hittade en broschyr på jobbet, där den fanns med. Jag klippte ut den och har den fortfarande på kylskåpet. Den ger mig styrka.

Var du osams med Gud någon gång när Elis var sjuk?
– Nej, men jag var arg på honom, det var jag. Jag tyckte Elis kunde ha fått bli frisk. Jag var arg och undrade varför han inte kunde få leva. Men det var mer att jag bad. Jag bad om att han skulle få leva.” Låt honom bli frisk”. Men jag vacklade inte i tron, det har jag aldrig gjort. Jag kan se tillfällen i mitt liv där Gud var närvarande, han gav mig styrkan. Jag har alltid älskat kyrkor. Var jag än är så vill jag gå in i kyrkan och sätta mig en stund. Det är något speciellt med att vara i en kyrka och man tillåter sig att tänka och stänga av allt utanför. Lyssnar man och tittar så ser man Gud. Ibland när jag är ledsen och saknar Elis som mest, då dyker det upp hjärtan både här och där. Jag har ifrågasatt det, om jag kanske bara lägger märke till det just då och tittar efter de sakerna när jag är ledsen. Men jag har verkligen försökt vara uppmärksam på det annars också, jag har letat och det är inte samma sak då. Det är när jag som mest behöver det. Då finns de där, de små tecknen.

Tror du att du kommer träffa Elis igen?
– Ja, jag vet att vi ses igen i någon form. Första månaderna efter att han dog kände jag vid några tillfällen en väldigt stark närvaro. Jag var på bio och plötsligt kände jag att Elis satt i mitt knä. En gång när jag körde bil kände jag hans hand mot min nacke. Jag vet att han har det bra. Mycket bättre än i den sjuka kroppen han var i. Men jag kan ibland önska att få den sjuka Elis tillbaka, bara för att få hålla i honom.Jag har fina bilder på Elis även från när han var sjuk, men jag har inte många av dem framme. Jag vill mest minnas när han var frisk. Det är inte så att jag vill stoppa undan den sjuka Elis men det var den friska Elis som var den här jättebusiga spelevinken. Han som pratade jättetidigt och hela tiden, plöjde massor av böcker och hittade på så mycket hyss. Som när han rev halva ICA-butiken, han var så jättebusig. Ibland tänker jag att han hade bråttom att leva och att hinna få allt sagt.

Har du fått en annan inställning till döden nu när Elis har gått före?
– Jag var aldrig direkt rädd för den, men jag är om möjligt mindre rädd nu. Inte på så vis att jag längtar efter den, men när den dagen kommer, då är det dags. Men jag hoppas den dröjer så jag får uppleva mina andra barn växa upp och att jag kanske får bli mormor. Och så vill jag uppleva vad jag vill och ska göra med resten av livet. Man vet inte hur många dagar man har.

Värderar du glädjen mer, när du har mött sorgen?
– Jag tror jag har blivit lite lugnare, lite coolare. Men ja, jag vill vara glad och göra roliga saker. Jag tänker på att inte stänga dörren utan ha den öppen för lycka, för kärlek. Och för sorg med. Jag försöker att inte vara rädd. Jag skulle kunna oroa mig för att något skulle hända mina döttrar också, men det går inte att leva så. Jag försöker ha tillit till att de också blir burna.
Cillas råd till andra som upplever en stor sorg är att våga prata om det. Ibland kommer det till en, hur tiden läker. Det kanske kan hjälpa någon annan. Att det kan bli bra.
– Sedan blir jag aldrig så lycklig igen som jag var innan, när allt var bra, det har jag fått lära mig att acceptera. Det finns alltid ett sår i hjärtat, men det är inte lika blödande längre. Det blir aldrig som innan. Livet är före och efter Elis. Och det är inte alltid enkelt att ta sig framåt, man får kämpa med sina tankar.
Jag tittade på programmet som Claes Elfsberg gjorde på SVT om sorg, om att ha förlorat sin dotter i cancer. Där beskrev han det väldigt bra. Han beskrev sorgen som ett hav. I början var det stormigt, vågorna bara sköljde över honom och han drogs med av det. Men havet blir lugnare. Ibland kommer det en våg, men de är inte lika kraftiga längre. Det kände jag var en bra beskrivning. Sorgen och saknaden guppar med en hela tiden, är alltid närvarande. Men man lär sig att leva med den. Ibland blir man jätteledsen, så som jag ofta blir i november, månaden efter vi hade fått diagnosen, eller första mars, då han dog. Men så kommer sommaren. Den 30 juli firar vi hans födelsedag vid graven. Familjen samlas och vi äter hans favorit, prinsesstårta. Då kan vi fira att han levde, att han var här, istället för att sörja att han försvann. Det är klart vi saknar honom då, men det blir också en fin stund. Jag tycker om den dagen ändå på något sätt.

Elis begravdes i S:t Johannes kyrka, där vi sitter just nu under intervjun, den 24 mars 2017. Kyrkan var fylld till sista plats med familj, vänner, skolkamrater, cirkusvänner, lärare och arbetskamrater.
– Jag kommer ihåg att jag kände så starkt att jag ville ha Danny Saucedos version av För kärlekens skull, från Så mycket bättre, på begravningen. Jag ville ha just den, för den där glädjen. Det är något jag har tänkt på. Det är klart att det var sorgligt att han var död, jag skulle gjort vad som helst för att få honom tillbaka. Men han skulle inte komma tillbaka. Jag kände så starkt att jag ville ge detta för kärlekens skull, för oss, vi som är kvar här. Kärleken är det viktigaste av allt. Till sig själv, till sina nära, till sina barn. Störst av allt är kärleken, det känner jag jättestarkt. Det hoppet som jag har, det är kärleken.

Publicerad den 27 mars 2021

Hej livet nr1 2021

Tema: Hopp

Hoppet bär oss genom utmaningar och svårigheter. I detta numret står vi inför påsken, en högtid som berättar att det finns hopp om att livet kommer åter även i de mörkaste stunder. Möt människor och livsberättelser där hoppet har en central roll.