Klockan är snart fem på eftermiddagen, det är i mitten av maj.

Jag skriver till er för att höra hur ni mår.
I Norrköping börjar sommarvärmen komma men det
blåser fortfarande bitande vindar.
Men jag vill inte bo någon annan stans.
På gatorna börjar uteserveringarna svälla över sina
trottoargränser och människor slår sig ner i solen med
hoppfull blick och något kallt i glasen. Redo att ta sig an
allt det där som luften, solen och värmen manar till.

Ute vid torpet var det frost härom natten. Det berättade
min vän som bor där ute.
Vi har fått jättefina sticklingar och de egna sådderna
växer nästan löjligt snabbt i vårt lilla plastväxthus på
balkongen. Fast det är fuktigt som tusan där inne. Och
jorden är visst lite möglig…
Torpet ja. Kommer vi hinna bereda landen för alla
odlingar vi planerar? Vi skulle ju hämta gammal halm.
När var det vi pratade med bonden om det?
Undrar om potatisarna har grott där i papperspåsen i
sovrummet. Och just ja, det ska på nya sitsar på de blå
utestolarna. Var la vi tyget vi köpte?
Men det nya uteköket jag bygger blir fint. Tror jag. Det
måste i alla fall bli klart. Bänkskivan har ju legat i två år
nu. Men är rostfri så det går ju bra. Jag bröt ju faktiskt
benet förra året…
Tack och lov fick vi ju hjälp med att laga hammocken
och vi har ju i alla fall har en husvagn som mått bra
under vinterförvaringen. Luktar gott och friskt.
Om några veckor har vi semester. Då minsann, då
ska jag…..
Eller ska jag det? Ska jag göra allt det där som alla
förväntar sig?
Ska jag vika mig för de sociala plattformarnas konforma
bild av sommaren som ett enda stort reklamtillfälle för
just det där schampot för just det där härliga och fluffiga
håret som gör sig bäst i motljus?

Ja, vad kan jag säga, mina älskade Systrar Vilja och
Förväntningar?
Finns det något jag kan tillägga?
Jag antar att jag kan sakna er ibland. Att jag förlåter er.
För visst har jag många glada minnen av när ni kom i
min väg.
Och om ni någon gång passerar förbi torpet i sommar,
för att söka upp mig eller någon annan,
vet att ni är välkomna att slå er ner. En stund.
I den lagade hammocken med kaffe och köpekakor på
kakfatet.
Kanske tittar vi på det nya uteköket och de ännu inte
omklädda blå utestolarna.
Kanske hjälper ni mig leta efter tyget.
Eller så tar vi farväl av varandra ännu en gång.
Säger att det är okej om inte allt som planeras blir som
det är tänkt.
Inte ens för att det är semester.

Hjärtliga sommarhälsningar
/Carina Milde
Intendent, Arbetets museum

(Fritt efter Famous blue raincoat av Leonard Cohen)