Medvandrare i sorgen

Medvandrare i sorgen

De flesta av oss kommer någon gång uppleva sorgen att förlora en anhörig. Sorgen är ett stort kapitel i våra liv och en naturlig del av livet. Ändå kan den kännas så svår att prata om.

Text Annelie Tollerå
Foto Niclas Fasth

Per-Olof Engström är diakon och leder regelbundet sorgegrupper. I en sorgegrupp är det högt i tak. Det är tillåtet att prata om precis vad som helst, under samtalsledning. Man går igenom händelserna och känslorna och framför allt får man möjlighet att dela med andra och se att man inte är ensam.

Summera livet

– I sorgeprocessen har vi behov av att summera livet vi har haft med den som gått bort, berättar Per-Olof. Jag får ofta höra om glädjestunder eller vad den avlidna betytt i livet. Men det är inte helt ovanligt att vi också bär på ilska. Alla har inte haft bra relationer med sina anhöriga. Alla känslor är tillåtna och helt normala i sorgen. Man får vara förvirrad och som anhörig behöver man inte heller tro att man hela tiden måste vara stark.

Frågorna vi har om döden är många. Inget smärtar oss så mycket och vi vill gärna försöka avskärma oss från döden. Det kan vara tabu att prata om den. Ändå kan vi inte komma undan den.

– Döden är en naturlig del av livet, poängterar Per-Olof. Jag brukar tänka på devisen: “Inget liv utan död, ingen död utan liv”. Så är det. Vi vet aldrig när den kommer, men att den kommer är det vi kan vara säkra på i våra liv. Naturligtvis är många rädda för döden. Vi kan inte rusta oss för den, men jag tror att vi måste våga prata om den, säger Per-Olof.

Ett sista avsked

När någon gått bort är det ofta på sjukhuset den avlidne finns. På Vrinnevisjukhuset finns ett särskilt rum för avsked. Då förs den avlidne in i rummet och de anhöriga får komma in och tillbringa en stund med den som har gått bort. Per-Olof finns behjälplig för den som vill prata. Det kan komma många tankar.

Per-Olof uttrycker det som att vara medvandrare vid någons sida en stund. Rollen som diakon är att finnas där när någon behöver dig.

– Vår styrka som diakoner tycker jag är att vi får vara med människor i livet när det verkligen gäller. När livet vindlar och när någon behöver en människa som är medvandrare en stund. Då blir vi en länk, en Guds förlängda arm. Det är vår största uppgift. Att våga prata och att våga lyssna på människor.

Kyrkans larmjour

Per-Olof ingår i kyrkans larmjour. Det innebär att han när som helst under en helg kan ringas in för att hjälpa till. Det kan handla om krissamtal eller avsked. Ibland sker ett dödsfall väldigt hastigt och oväntat. Då kan vi behöva hjälp att göra det overkliga verkligt. Men Per-Olof poängterar att han som diakon inte har lösningen och inte kan ta bort människors smärta. Han kan bara finnas där.

– Vi diakoner är inga experter på vare sig döden eller människors psyke. Men man glömmer sig själv litegrann. Du möter en annan människa. Den människan behöver någon som lyssnar och som går med vid sidan en bit. Då är jag trygg i att jag kan göra det.

Upptäckt vår egen mänsklighet

Genom coronapandemin har vi upptäckt vår egen mänsklighet, menar Per-Olof. Döden har kommit oss lite närmare. Vi vågar mer och mer prata om döden än förut.

– Jag tror att vi försökte stoppa undan döden tidigare för att vi höll på att bygga det perfekta samhället. Ett samhälle där vi trodde att vi kunde kontrollera allt. Där fanns inte utrymme för döden, den skulle mer eller mindre instutionaliseras. Men nu har vi sett hur sårbara vi kan vara.

Per-Olofs roll som diakon innebär möten med många människor, men vissa stannar kvar lite extra.

– Jag minns en dam, som var väldigt aktiv i sitt liv. En kraftfull person i ledande roller. I slutet upplevde jag henne ligga i bädden som en tunn liten sparv. Vid ett besök tog jag hennes hand och började läsa bergspredikan för henne, för jag visste att hon tyckte om just bergspredikan. Då andades hon in och tog sitt sista andetag.

För Per-Olof var det en stark upplevelse att få vara med i hennes sista stund. De allra flesta somnar in fridfullt, menar Per-Olof. Jag tror att i det sista ögonblicket så händer något som gör att vi alla till slut får frid.

Publicerad den 10 september 2021

Hej livet nr 3 2021

Tema: Diakoni

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och livsfrågor som många bär på. Det här numret har tema ”Diakoni”. Diakoner jobbar med att hjälpa människor på olika sätt, det kan t ex handla om sorgebearbetning, samtal, att hjälpa socialt utsatta och finnas där när livet är i den där nerförsbacken, eller kanske ända ner i botten. I detta numret får du träffa flera diakoner, diakonkandidater, läsa mer om hur man stöttar någon som inte mår bra, vart man kan vända sig i samhället för att få hjälp och mycket mer.

Bläddra i numret

Mer från Hej livet nr 3 2021