Jesus sägs ha gett himmelrikets nycklar till Petrus och förklarat honom vara den klippa som han skulle bygga sin kyrka på. Namnet Petrus, som betyder just klippa, är ett smeknamn givet av Jesus till Petrus.

Petrus tillträdde år 30 e.Kr. som den första påven och därmed inleddes en dynasti som kommit att sträcka sig ändå in i vår tid. Under de nästan 2000 år som gått sedan dess har det funnits totalt 267 påvar.

Att välja en påve

Valet av påve är en stor händelse som idag skapar rubriker världen över. Enligt kanonisk rätt, en slags kristen kyrkorätt som bland annat tillämpas inom den Romersk-katolska kyrkan, kan vilken ogift katolsk man som helst bli påve – prästvigd eller ej. Under de senaste 600 åren har dock alla påvar som valts varit kardinaler inom den romerska kyrkan.

Petrus utsågs till påve direkt av Jesus, och kringgick därmed den valprocess som kommit att prägla hans efterföljare. Idag väljs påven av kardinalkollegiet, en samling kardinaler som utöver sina vanliga uppgifter, har i uppdrag att välja nästa påve. Kardinal är det näst högsta ämbetet inom den katolska kyrkan. Det finns omkring 250 kardinaler i världen som utses direkt av påven.

Vid ett påveval samlas kardinalerna till ett konklav, en slags andlig samling där de samlas för att välja en ny påve. Konklaven hålls i Sixtinska kapellet som låses från insidan. Kardinalerna får inte komma ut förrän valprocessen är klar och en ny påve har valts. Det senaste påvevalet 2025, när kardinal Robert Francis Prevost valdes till påve Leo XIV, tog två dagar.

Påvar med makt

Kardinalkollegiet instiftades dock inte förrän år 1059, och konklaven drygt 200 år senare. Under ämbetets första drygt 1 000 år var valprocessen alltså inte fullt så utvecklad som den är idag. Och även om den nye påven utsågs av kyrkan så behövde valet vanligtvis godkännas även av andra krafter, som monarker, stadsöverhuvuden och andra maktfaktorer. I och med detta blev processen att utse en ny påve både komplicerad, långdragen och högst politisk.

Speciellt under medeltiden och renässansen hade påven stor politisk makt, vilket ibland skar sig med dåtidens kungar och kejsare. Så var exempelvis fallet år 1077 när den tysk-romerske kejsaren Henrik IV tog sig friheten att själv utse biskopar och kyrkliga ämbetsmän, något som påve Gregorius VII inte gillade. Påven bannlyste kejsaren som fick gå barfota genom snön till borgen Canossa i norra Italien för att personligen be om förlåtelse.

Det politiska spelet

Valprocessen var starkt färgad av politiska motiv. Påven hade stor makt och styrde över stora landområden. Att ha en påve som stod på din sida kunde alltså innebära stora politiska fördelar. Den spansk-italienska släkten Borgia lyckades få två av släktens medlemmar valda till påvar och påve Alexander VI utnämnde åtta av sina släktingar till kardinaler.
Ett av de märkligaste fallen av påveval skedde i Viterbo i Italien på 1200-talet. Efter påvens död 1268, hade kardinalerna mycket svårt att enas om ett nytt överhuvud. Efter två år av överläggningar fick de lokala myndigheterna nog och låste in kardinalerna i påvepalatset. Detta gjorde ingen större skillnad och till slut avlägsnades palatsets tak och maten ransonerades till enbart bröd och vatten. Trots detta tog det lite drygt ytterligare ett år innan en ny påve var vald. Under de tre år som påvevalet pågick hann tre kardinaler dö och en sa upp sig. För att förhindra att något liknande skulle ske i framtiden instiftades bestämmelserna om konklaven.