Skapa ett större utrymme
Skapa ett större utrymme
Vänlig, vältalig, intelligent, reflekterande samt uppspelt med en viss förskräckelse. Ord som kan användas för att beskriva personen jag möter i Erik Elias Ekström. Vad han själv tänker om detta återkommer vi till. Denna ofrivilliga idol som är tacksam över att kunna vidga utrymmet för hur man kan vara som man, men gärna vilar då och då från att vara en förkämpe.
Text Malin Singelsö
Foto Crelle Photography
Man tror kanske att han ska vara luttrad vid det här laget, att kameror är vardagsmat, men Erik Elias väljer gärna att ta fotograferingen först ”så är jag av med den”. Nervöst men fokuserat rör han sig omkring i lokalen och när plåtningen väl börjar jobbar han skickligt utifrån fotografens instruktioner. Men en lättnadens suck dras när det är klart och samtalet tar vid.
– Vem jag är? Så svår fråga… Jag hoppas att det kan förändras genom livet. Jag tror att man skapar sig själv utifrån kontext och de man rör sig kring. Just nu har jag ännu svårare att svara på vem jag är, för det har hänt så mycket det senaste året. Studentidentiteten som var så stark är inte kvar. Nu jobbar jag på socialkontoret och så har jag idolidentiteten och artisteriet. Jag behöver lägga på plats de delar som är jag. Men, jag kan känna att jag är väldigt nyfiken i alla delar, nyfiken och intresserad. Det hoppas jag får vara beständigt genom livet. Jag är nyfiken på att lära mer, på andra människor, mig själv och det som händer i mig och oss.
En trygg uppväxt
Erik Elias växte upp i Valdemarsvik. Han var ett väldigt omhuldat barn, med flera svåra allergier, som inte kunde gå i förskola eller fritis. Han hängde hemma med mamma, eller på hans mormors och morfars företag, där pappan jobbade.
– Jag växte upp väldigt fritt, fick uttrycka mig och hade en stark trygghet. Jag minns att när jag började högstadiet så gick jag in med cykelhjälm för jag hade hört att ingen ville ha cykelhjälm på högstadiet. Då skulle jag ha det. Och så hade jag träskor och sade såhär, ”hej, jag heter Erik och jag är feminist”, det var liksom min presentation. Jag var ganska tydlig och stark. Jag hade ett sådant behov av frihet och av att inte behöva anpassa mig, så det nästan blev att jag anpassade mig utifrån att vara tvärtom.
Den lilla orten var varm på det sättet att allt var nära. När Erik Elias blev lite äldre var han en väldigt aktiv ungdom och var bland annat med i fotboll, hockey, bandy och spelade cello i Kulturskolan.
– Jag är så tacksam för att jag växte upp som jag gjorde och jag fick en stor trygghet med mig. Men en väldigt trygg och inkluderande grupp kan också lätt bli exkluderande. Det finns en tydlig bild av hur man ska vara och vad man ska vara i sporter som hockey och fotboll, en heteronorm. Jag var med i en musikal i Linköping när jag var 13 år och upplevde något annat för första gången. En plats och en värld med större utrymme att vara sig själv.
Ett större utrymme
Erik Elias hade viljan att uttrycka sig bortom könsnormer. Han hade aldrig känt sig helt trygg i det ”maskulina” sättet att uttrycka sig. Men det fanns inte riktigt plats för något annat på den lilla orten.
– Jag hittade ett större utrymme på andra platser. I vuxen ålder kan jag inse att jag upplevde homofobi, men i min barndom var jag så övertygad om att det var jag som hade rätt och satte mig över det. En övertro på mig själv som kanske var ett försvar, ler Erik Elias.
Erik Elias upplever ändå att han hade en bra tid i skolan och fick vara sig själv. Han var ganska duktig i de sporter han utövade, hade lätt i skolan och var ordförande i elevrådet.
– Jag tog mycket plats och tyckte att det var självklart att jag skulle få göra det i den åldern. Det räddade mig nog, den självklarheten.
Så kom flytten till Norrköping då Erik Elias sökte och kom in på De Geergymnasiet Musik. Plötsligt mötte han fler starka profiler som alla tyckte de hade rätten på sin sida.
– Det var väl lite av en chock att inse att man inte var Messias som skulle rädda världen, skrattar han.
Det var första gången tvivlet smög sig in i hans liv. Men han gillade ändå åren på De Geergymnasiet, även om det var jazz eller klassiskt som gällde där, och han var en sångare som gillade musikal.
– Det var min dröm på den tiden, sedan jag var liten faktiskt, att bli musikalartist och uppträda på alla de stora scenerna, berättar Erik Elias.
De drömmarna ledde till Göteborg och en treårig yrkesutbildning för musikal. Efter det så ändrades inriktningen kring musik och skapandet blev allt viktigare. Han insåg att det var den relationen till musiken som han ville ha i sitt liv. Det kreativa blev en del av identiteten.
– Skrivandet är viktigt för mig. Så ser mitt skapande ut, det är textfokuserat. Jag kan inte sitta och ”bygga upp en låt” utan jag mer upplever den, det kommer en massa text som sedan får en melodi.
Normbrytande
Förra året klev Erik Elias in framför Idoljuryn för andra gången, och med blå stickad mössa, gitarr och den egenkomponerade ”Vill du ha mig så ta mig” väckte han genast stort intresse hos juryn och inom kort även hos en stor publik.
Det var tydligt så snart han klev in i tävlingen att han hade en stil som inte påverkades av samhällsnormernas gränser, men i och med fredagsfinalerna så blev detta hans signum, både vad gällde klädval och tolkningar.
– Vi hade en stylist som presenterade en outfit inför varje fredag. Den första jag fick var den vita, typ bröllopsskruden. Det var häftigt för jag hade verkligen tänkt att den låten skulle vara som en bröllopslåt och hade sett mig själv i något vitt med spets. Jag tycker det är fint. Så blev jag presenterad för det här och… i efterhand tycker jag att det är coolt, jättehäftigt, men då kände jag bara gah!
Erik Elias berättar vidare att de hade möjlighet att säga nej till klädvalen, men han ville verkligen pröva, och hade tidigt bestämt sig för att lita på de olika professionerna runt honom i produktionen. De kunde verkligen sina saker, och även om man kanske kände sig som en clown i provrum med lysrörsarmaturer, så såg det helt rätt ut på scenen sedan, framför LED-skärm och allt annat.
– Jag är glad att jag vågade välja den vita outfiten, för det öppnade upp för den fortsatta resan med mitt uttryck i Idol. Men där och då var jag orolig, jag är också en del av normerna vi lever i och jag grät innan jag skulle uppträda i den. Det kändes viktigt men samtidigt bortom mig själv. Men jag är glad att jag pushade mig själv där, för jag tycker att det har varit en resa i sig, att lära mig vara bekväm i sådant som jag själv tycker är fint och häftigt.
– Jag hade haft tvivel om Idol var rätt väg och om jag ville vara med i det formatet, men med hjälp av allting runt omkring fick det ett större syfte. Det kändes som att det befogade min medverkan på ett sätt. Mina kläder och mina uppträdanden fick också vara en symbol för att vidga rummet att vara i som kille eller man. Jag tänker att vi är mer komplexa som människor än att vara bara en av två ytterligheter, vi har ett helt spektrum inom oss.
Känns det tufft att vara förkämpe?
– Egentligen så tror jag inte på polarisering, men jag tänker att man som förkämpe eller artist som vill visa på något, blir en polariserande kraft. Det har varit tungt att vara det, tungt och läskigt ibland. Men någonstans så motiverar jag det med att jag tycker det är viktigt. Jag har sett upp till människor som varit förkämpar, men har haft svårt att acceptera att det är jag som ska vara det nu. Men det har känts fint och meningsfullt också.
– Det har absolut bemötts med mest kärlek men inte bara det. Jag har ibland fått argumentera för hållbarheten i att göra detta, ”det är bara i tre månader nu, sedan så kommer det glömmas bort och jag får vila”. Jag har tänkt i vissa stunder att jag inte alltid kommer vilja vara en förkämpe, men jag kan tänka mig att vara det nu, för nu har jag kraften. Jag tänker också att offentligheten inte är hållbar så som den är idag. Det är lite för tufft faktiskt.
Kan man skapa ett snällare samhälle?
– Det hoppas jag! Annars skulle man inte fortsätta överhuvudtaget, skrattar Erik Elias.
– Men jag tror också att historien har visat att när man behöver göra en samhällsförändring så krävs det flera aktörer. Någon kan behöva vara förkämpe, men jag tror inte att det bara kan vara individer utan även andra aktörer i samhället såsom politik, religion, organisationer, som måste stötta upp. Som till exempel Idol, vars produktion jag ändå tycker har ändrat sitt sätt att presentera människor på. Jag tror vi behöver vara ett gäng aktörer som hjälps åt. Men det behövs också individer som kliver fram och tar ett större ansvar.
Backspegel och vindruta
Återhämtning hittar Erik Elias dels i de olika jobb han har, artisteriet å sin sida och arbetet på socialkontoret å andra sidan. Han pratar av sig med familj och vänner, men också med vännerna från Idol, som vet vad den resan innebär. Men helt återhämtad är han inte efter den intensiva perioden under Idol. Men framtiden då, vad innehåller den?
– Jag är så glad för den publik jag har nu, och tycker om utbytet jag har med den, både i musiken och till exempel på sociala medier. Så jag vill såklart släppa mer musik och håller på att bygga upp mitt nätverk kring produktionen av den nu. Det känns som det är lite större krav på kvaliteten nu, att det inte går att sitta och spela in i hemmastudio. Men jag måste erkänna att jag väldigt sällan är i min framtid. Jag är en mycket ältande person och är mycket i det som har varit. Jag tror att det kreativa musikskapandet också kommer därifrån, att jag har ett sådant behov av att gå igenom det som har hänt, både rent praktiskt men också känslomässigt. Min syster är helt tvärtom, hon är väldigt mycket i framtiden. Så vi brukar åka på en resa varje januari. Halva resan går vi igenom året som gått och halva resan året som kommer, så vi får ta del av bådas kvaliteter. Just nu hoppas jag på att få minska aktiviteten lite i livet och ta hand om min kropp och min hälsa.
Publicerad den 28 mars 2022