Av kärlek till medmänniskan

Av kärlek till medmänniskan

När Eva Lundgren Stenbom förstod att distansen mellan människorna i Marielund och Röda stan var stor, trots att det bara är spårvagnsspåret som skiljer dem åt, var hon tvungen att agera. Hon startade sin förening Imagine what we can do, som bland annat driver Läxhjälpen.

Text Annelie Tollerå
Foto Niclas Fasth

Eva Lundgren Stenbom bor i ett gammaldags falurött hus i Röda Stan, precis längst ut i ytterkanten av området, alldeles bredvid spårvagnsspåret. På andra sidan ligger Marielund, som då räknades som ett utsatt område, med sina betongkomplex. Skillnaden kunde inte vara större. Det är en unik plats, där gränsen mellan de två karaktäristiska områdena endast skiljs åt av ett spårvagnsspår.

Hon berättar om när familjen först flyttade till Röda stan för lite mer än 20 år sedan. Vid en träff med ett antal boende i området var det några som vittnade om att de absolut inte ville att deras barn gick igenom Marielund på väg hem. Eva reagerade på uttalandet.

– Är det så här vi ska ha det i samhället?, tänkte jag. Det kändes inte bra. Jag ville inte gå med på det.

Nyfiken på människor

Eva reflekterar över att hon alltid har varit nyfiken på människor och på de som varit annorlunda. Hon har drivits av en stor nyfikenhet.

– Jag minns när somalierna först kom till Sverige, berättar hon. De hade annorlunda kläder och utseende och jag undrade vilka de var. Hur man skulle kunna komma i kontakt med dem.

Eva kände att hon ville göra något för att minska distansen mellan människorna på de två sidorna.

– Jag ser oss alla som grannar, det är självklart. Vi handlar i samma matbutik. Det vore konstigt att låtsas att vi inte ser varandra. Om människor bara kunde våga öppna upp lite, så skulle man upptäcka att vi är precis likadana. Vi har samma behov, samma drömmar och samma önskan om att få ett bra liv.

När Eva startade sin förening Imagine what we can do var det övertygelsen om att människor kan åstadkomma något stort tillsammans som drev henne. Hon hade precis sagt upp sig från en kommunal 13-årig tjänst som kändes som en återvändsgränd. Drömmen var att verka inom kultur, integration och hållbarhet och hon ville hitta sätt att ge utrymme för människors eget självförverkligande.

– Det är inte jag som formar alla idéer och styr upp dem. Nej, då kan man lika gärna sitta och göra saker ensam och starta företag. Det här är något helt annat. Jag lyssnar på människor och försöker förstå vad de behöver göra för att komma en bit framåt. Jag ser mig mer som en möjliggörare. Det är mycket mer givande för alla.

Projekt som betyder något

Första projektet hette Konst-PIMPA. Eva minns det med värme. Det var egentligen ett fristående projekt innan föreningen kom till, med finansiering av Allmänna Arvsfonden. Det gick ut på att låta ungdomar i Marielund mellan 13-19 år få prova på att arbeta med konst och kultur. En källarlokal i Marielund fanns till förfogande. Projektet resulterade bland annat i en utställning tillsammans med konstnären Kristoffer Zetterstrand, som ungdomarna själva beslutade, planerade och genomförde. Eva låter stolt.

– Ungdomarna växte och det fanns mycket styrka i projektet, säger Eva. Det är så himla roligt när någon kommer med en idé och vill göra något. Att få vara med och förverkliga saker, som kommer att betyda något på riktigt för människor, det är så häftigt. Det skapar en sådan energi i mig.

Övning i svenska språket

Nästa projekt blev en sygrupp med mål att få öva på svenska språket.

– ”Sy och prata svenska” hette gruppen, berättar Eva. Jag hörde mig för i mitt kontaktnät och fick inte mindre än sju symaskiner donerade. Ett par pensionerade svenska damer
med sömnadskunskaper kunde tänka sig att hjälpa till. Det blev ett fantastiskt projekt där vi höll på i flera år och sågs varje vecka. Faktiskt finns gruppen kvar, men nu saknas de svensktalande i gruppen.

Invandrarkvinnorna, som gick på SFI (Svenska för invandrare), berättade att de tyckte att det var svårt att nå fram till svenskarna för att få prata och öva på sin svenska. Därmed föddes idén till Läxhjälpen, ett projekt som är igång än idag. Under hela coronapandemin har Läxhjälpen varit det enda sociala projektet som hon har kunnat driva.

– Läxhjälpen går ut på att matcha svensktalande som kan tänka sig att göra en insats, med studenter som behöver hjälp med läxor. Från början var det SFI-studenter, men projektet har vuxit till att omfatta även den generella skolan. Man ses hemma hos någon, eller bestämmer träff på till exempel biblioteket.

Kunnat drivas trots pandemin

Under Coronapandemin kunde Läxhjälpen ändå drivas vidare, trots att samhället stängdes ner. Eva tyckte att det kändes som en angelägenhet att fortsätta med den. Till en stor del kunde Läxhjälpen drivas med digitala hjälpmedel. Det var upp till personerna inom Läxhjälpen att bestämma hur de ville göra.

– Det är inte bara att människor får hjälp med läxorna som är viktigt. Det är själva kontakten med en annan människa, det sociala. Att träffa någon som faktiskt bryr sig om hur det går för dig, bara det kan påverka studieresultatet, berättar Eva.

Behöver fler läxhjälpare

Under senare tid har det varit svårt att hitta människor som vill hjälpa till i Läxhjälpen.

– Vi behöver bli fler Läxhjälpare. Jag har förståelse för att många människor är mitt i livet och har fullt upp. Men det kommer perioder i livet då man kanske får lite mer tid och känner att man vill ge något till någon annan. Då passar Läxhjälpen bra, säger Eva. Jag önskar så mycket att jag hade ett sätt att nå ut till många fler. Jag skriver på sociala medier och vet att det når ut ganska bra, men det känns ändå som om jag skulle behöva nå ut bättre med det här.

Ett annat projekt som funnits inom föreningen är projekt Grannsamverkan. Det gick ut på att para ihop människor, en familj från Marielund och en familj från Röda stan, för att komma varandra lite närmre. Under ett års tid sågs man regelbundet. Totalt var det 26 familjer som deltog i projektet.

– I vissa fall blev det vänskapskontakter som fortfarande består, berättar Eva. Det var ett unikt projekt. Jag önskar att man hade haft någon från universitetet som hade gjort följeforskning på det. Det fanns massor som skulle ha kunnat utvärderats därifrån. Det hade varit väldigt intressant.

African by heart

Det är svårt att förstår hur Eva hinner med alla projekt. Hon har många fler i rockärmen. Man får känslan av att det aldrig tar slut. Den ena idén har fött den andra.

– Jag har hållit på i sju år med föreningen nu, säger Eva. Åren tickar på. Då blir det ju många projekt automatiskt, säger Eva.

Hon verkar inte ha några planer på att sluta med sina projekt. Men hon har redan en plan till pensionen.

– När jag någon dag tar pension tänker jag resa runt i Afrika. På ett hållbart och respektfullt sätt såklart. Där det går med tåg, säger hon.

Hon har skaffat kontakter, vänner och bekanta i många länder. Tanzania ligger henne särskilt varmt om hjärtat. Där är hon också med och driver olika projekt för människor med albinism.

– En gång sa en person till mig: “You may look swedish, but you are african by heart”. De orden blev jag så glad över. Jag älskar Afrika och vill absolut resa runt och upptäcka många
av de afrikanska länderna.

Det märks att Eva har hamnat på rätt plats i livet.

– Jag tycker att det är häftigt att bo här i Röda stan. Att få befinna mig i skärningspunkten mitt emellan.

Publicerad den 5 november 2021

Hej livet nr 4 2021

Tema: Kärlek

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och de livsfrågor som många bär på. Det här numret har tema ”Kärlek” och innehåller bl a ett möte med eldsjälen Eva Lundgren Stenbom, en artikel om den sista vilan, ett besök på Cnema för att prata om kärleken till film, historian kring julhögtiden och mycket mer.

Bläddra i numret

Mer från Hej livet nr 4 2021