Kärlek bortom döden

Kärlek bortom döden

Det enda vi vet med säkerhet är att vi en gång ska dö. Du, jag och de vi älskar. Av jord är du kommen, jord skall du åter bli. Kvar finns de efterlevande att uppfylla den bortgångnes önskan om hur kroppen skall tas om hand, eller att ta beslut om detta om någon önskan inte har uttryckts. Ett ämne som kan vara svårt att prata om med sina anhöriga. Spelar beslutet någon roll, för de sörjande som är kvar?

Text och foto Malin Singelsö

Kärleken bryts inte av att någon gått ur tiden. Den sträcker sig förbi livets uppmätta timmar och minuter, förbi döden. Allhelgonahelgen har blivit en av kyrkoårets största helger, vad gäller antal personer som besöker kyrkor och kyrkogårdar. Då vill man tända ljus och minnas de som har gått före.
Jag går bredvid en kvinna på en kyrkogård i Norrköping och ställer försiktigt frågan om det känns bra att föräldrarna vilar i en minneslund.
– Jag saknar en grav att gå till, en minneslund känns inte på samma sätt, blir hennes svar.

Kremationer ökar

Antalet kremationer ökar. I riket som helhet är det cirka 82 % som kremeras och i Norrköping
85 %. Jag frågar Anders Carlsson, chef för Kyrkogårdsförvaltningen i Norrköping, hur han tänker kring detta.
– Det finns inga tydliga svar på varför kistbegravning minskar, men en anledning kan vara att man inte vill ha ansvar för en gravplats utan väljer kremation. Det ger en möjlighet att gravsätta i en minneslund, askgravplats eller askgravlund. Dessa gravskick medför inget skötselåtagande eller gravrättsansvar. Dessutom finns det forskning kring att människor som har invandrat, och som har en annan religion och begravningskultur, anammar den kultur som råder i landet. De lämnar i och med det den traditionella kistbegravningen successivt efter ett par generationer.

En stor variation

Jag fastnar vid orden ”inte vill ha ansvar för en gravplats”. Kanske de efterlevande önskar just det, att ha en grav att vårda? När frågan ställs i en undersökning på sociala medier, visar den sig ha många olika svar. För vissa är det väldigt viktigt att ha en grav att gå till, smycka och tända ljus vid. Andra tycker inte att det spelar någon roll, så länge man har en plats där man vet var askan är begravd. Ett alternativ för detta är askgravlund, där askan får en egen plats och man får en plakett med namn på anvisad plats i askgravlunden. En tredje ser inget behov av att veta exakt, men uppskattar att kunna sitta i en minneslund och även ha möjligheten att tända ljus. Ytterligare en tycker att förälderns önskan att spridas över vattnet blir något vackert, att minnet inte behöver vara knutet till en fysisk plats.

Svåra samtal

Något som sticker ut är önskan att inte vilja vara till besvär efter sin död. För vissa kan den känslan härstamma ur att en flytt har gjort att barnen nu bor på annan ort. Det kan också handla om att man inte tycker att det spelar så stor roll, och att det då inte finns någon orsak att krångla. Men sällan verkar beslutet ha föregåtts av att man har pratat om det i familjen. Något som kan göra ett sådant samtal mer aktuellt, är sjukdom. När den uppmätta tiden blir överskådlig, ställs frågan på sin spets. En person med erfarenhet av detta är Cicci Nord, som själv blev svårt sjuk.
– Jag blev tvungen att diskutera frågan med min då 12-åriga dotter samt skriva i Vita Arkivet eftersom jag var väldigt sjuk. Jag kanske kommer att ändra mig över tid men jag valde minneslund efter att ha funderat på askgrav. Jag tror inte att jag vill ha en fast plats. Jag har varit rörlig hela livet och vill inte binda någon annan till vare sig gravplats eller askgrav. Jag uppskattar min mormor och morfars grav mycket, att ha en fysisk plats, men när jag går till minneslunden där min farmor och farfar ligger lämnar jag mindre ledsen, med gladare minnen och inte med sorg på samma sätt.

Ett arv på flera sätt

I samtal med andra framgår också att våra kyrkogårdar blir något av ett kulturhistoriskt arv. Att vandra på en kyrkogård och kunna utläsa namnen på gravarna ger en ödmjukhet och förundran över hur ”släkten följa släktens gång”. Tankar väcks kring vilka människoöden som göms bakom namnen. Denna upplevelse av mänsklighet är en viktig del av kyrkogården och gravstenarnas funktion för många. Någon som i närtid har hittat än tydligare rötter till sin bygd och släkt är Annelie Tollerå som berättar,
– Jag fick reda på att en anmoders grav finns kvar, nämligen min gammelmormors mor, som flera av oss i släkten är döpta efter i andranamn. Jag visste inte att min mormors kusinbarn betalar för och vårdar graven. Det betyder mycket! Jag besöker den ibland nu. När de går bort skulle jag själv vilja ta över vården av den. Det är självklart att närmare släktingar har gravar och att jag besöker dem då och då. Men en gammal grav från tidiga 1800-talet är på ett annat sätt. Det är lite av ett kulturminne och hon har blivit mer som en anmoder för mig. Jag har ju aldrig träffat henne. I de släktforskningsgrupper på Facebook som jag är med i, ser jag att många tycker att gravar tas bort för snart i Sverige.

Ett eget beslut

I dagens samhälle fjärmar vi oss från döden. Det märks inte minst på att det tar längre tid innan avlidna begravs, då en begravning kan vara svår att få in i schemat. Att fundera över sin egen dödlighet och lämna instruktioner för hur man vill ha det efter sin död, kan underlätta för sörjande som annars måste ta dessa beslut. Tankarna kring detta är självfallet många.
– Jag tycker gravplatsen är viktig, jag vill ha en specifik plats att gå till, men det kan antingen vara askgravlund eller kistgrav. Jag har funderat på hur jag vill ha det den dagen jag dör och har bestämt mig för en urna med aska. Jag hade inte tänkt på det förrän min far gick bort, men efter det har jag funderat. Jag tror jag påverkades av hans val som blev just urna. Och jag tyckte det blev fint, säger Charlotte Wibjörk.
– För mig är det helt oviktigt. Minnet av personen, och till exempel bilder, är mycket viktigare än en gravplats. Personen är ju död och märker knappast om jag går dit ändå. När jag själv dör vill jag också att alla mina organ ska gå till donation och/eller min kropp till utbildning, resonerar Anders Berlin.

En osäkerhet

Lotti Bjuvander som driver Strandvägens begravningsbyrå berättar att de flesta som kontaktar begravningsbyrån inte vet hur det går till när någon har dött och hur en begravning planeras. Den som är osäker på den avlidnes önskan frågar ofta vad som är vanligt, gängse bruk.
– Men jag försöker vägleda och fråga vem personen var, vad han eller hon tyckte om. Varje människa är unik, och ser man till det blir varje begravning unik. Själv har jag kommit att uppskatta det jag har än mer, då jag möter mycket sorg, osämja och elände. Döden är viktig att prata om. Ta gärna upp det tidigare i livet så det inte blir så dramatiskt, det kan vara svårt för den som är gammal att prata om hur de vill ha det. Men att få prata om det ger trygghet och förtröstan. Dessutom uppskattar man livet mer när det går att prata om döden.

Det viktiga samtalet

Något som ändå blir tydligt, är att många bär på tankar om både sina önskningar vad gäller anhörigas gravsättning och önskningar kring vad som ska hända efter att man själv har dött. Flera beskriver hur graven är viktig för dem, men att de själva kommer att önska ett gravskick där de efterlevande inte behöver ta ansvar för skötseln av en grav. Det får mig att tänka på hur viktigt detta samtal är att ha med nära och kära, även om det också kan kännas tungt att prata om. Kärlek kan vara att plantera en ros vid en grav, att få känna stenen under sin handflata och tala vid graven, till den som har gått bort. Men kärlek kan också vara en bänk vid en vacker utsikt eller aska som skingras för en lätt bris, en solig kväll i skärgården. Men tala med varandra om det, innan möjligheten går förlorad.

Publicerad den 5 november 2021

Hej livet nr 4 2021

Tema: Kärlek

Livet består av både glädje och utmaningar men också uppförsbackar och nedförsbackar. Hej livet belyser livet och de livsfrågor som många bär på. Det här numret har tema ”Kärlek” och innehåller bl a ett möte med eldsjälen Eva Lundgren Stenbom, en artikel om den sista vilan, ett besök på Cnema för att prata om kärleken till film, historian kring julhögtiden och mycket mer.

Bläddra i numret

Mer från Hej livet nr 4 2021