Hjärtat i Skärkind
Hjärtat i Skärkind
Lili Stenmark är kläddesignern som blev modell, som blev kulturarbetare, som blev jordenruntresare och mångsysslare. Sedan tolv år tillbaka bor hon mittemot Skärkinds kyrka och driver konstgalleriet GalleriLi. Vi träffades hemma hos Lili för att prata om livet, konsten och att utmana gränser.
Text Matilda Eklöf
Foto Niclas Fasth
I Skärkind skiner solen. Höstlöven glittrar i ljuset. Gårdsplanen framför kyrkan är fylld med bilar. Det är möte i församlingshemmet, berättar Lili och går över gruset. Hon bor sedan 12 år tillbaka i huset precis mittemot kyrkan. Lili går målmedvetet mot den gamla röda ladan i hörnet av tomten.
– Det här är gamla Skärkinds brandstation, berättar hon glatt när hon kommer fram. Den ligger på min tomt! Den var helt fallfärdig förut men jag renoverade upp den. Nu har jag min gräsklippare och motorsåg därinne.
Förutom brandstationen finns det en likvagnsbod på tomten (innehållande likvagnen som användes till Astrid Lindgrens begravning) och ett egengrävt land där Lili odlar potatis, kronärtskockor och tomater.
– Det gäller att vara ekonomisk när man jobbar ideellt, inflikar hon och skrattar högt innan hon fortsätter bort mot huset.
Brukar fråga magen
Inne är det varmt och ombonat. Man behåller skorna på, förklarar Lili i förbifarten innan hon försvinner iväg bland rummen för att sen dyka upp igen från ett annat håll.
– Jag föddes i Sandviken (i Gästrikland), sen flyttade jag till Stockholm och vidare till Kolmården. Jag flyttade hit för att jag ville göra något kul när jag blev pensionär. Jag brukar fråga magen ”vad tycker du bäst om?” då sa min mage att jag tycker om litteratur och jag tycker om konst. Så det blev ett galleri!
Vägen till Skärkind var inte helt rak. Hon ställde in visningen av huset flera gånger. När hon kom dit var det slitet och gammalt. Dessutom ingick det en liten dam på övervåningen med besittningsrätt. Det som gjorde Lili mest fundersam var dock just närheten till kyrkan.
– Jag tänkte att om man ska bo såhär nära kyrkan måste man sköta sig. Och det kunde inte jag garantera. Hon skrattar igen och blickar ut genom fönstret mot kyrkan. Men hon blev övertalad och när hon flyttade in såg hon till att göra upp med kyrkan en gång för alla.
– Jag hade lite vänner här och vi skålade med kyrkan och sa ”skål kyrkan nu blir vi vän med dig”. Och tänk, det är det bästa jag har gjort. Jag säger till alla att kyrkan är min kompis. Det är perfekt på alla sätt och vis. Jag hade inte kunnat få det bättre som pensionär.
Hjärtat i Skärkind
För tillfället står Lilis hem värd för en utställning om hennes liv. Hjärtat i Skärkind – om och med Lili Stenmark. Från början var arbetsnamnet Gränslöst och det är inte direkt svårt att förstå varför. Lili har rest över hela världen, utbildat sig till kläddesigner, jobbat som modell, ordnat världsutställningar, lärt sig spinna lin, måla porslin, dansa folkdans, väva, brodera, skulptera och tillverka vin. För att bara nämna några saker.
Varje rum i huset har fått ett tema till utställningen och överallt ligger saker med stor betydelse i Lilis liv. Konstverk, fotoalbum, kläder. I ett av rummen finns en flaska sprit med en giftorm i. Den köpte hon i Kina till sin vän Per Gunnar Evander.
– Jag fick kämpa för att få den genom tullen. Sen ville han inte ha den. Men jag smakade det med min väninna Elsie. Och det där vet du, det sätter fart! Hon skrattar igen och håller upp flaskan i ljuset.
Familjen är viktig – och stor
I samma rum finns också Lilis familj presenterad. De fyller upp en hel vägg.
– Jag brukar säga att här har jag mina barn och mina barnbarn och mina barn och mina barnbarn och mina barn och mina barnbarn. Jag har fem biologiska barn och fyra fosterbarn. Sen har jag sexton barnbarn med mina gener och en massa bonusbarnbarn. Sen har jag en särbo som heter Bosse som bor i Örebro. Han är jättegullig. Hans barnbarn är också med på den här väggen, visar hon och pekar.
Att pensionera sig som pensionär Lili är pensionär men hennes schema är fullspäckat. Hon ordnar författarprogram på biblioteket, föreläsningar hemma och konserter i kyrkan. Och så är det galleriet. Att hon är flitig är det ingen som kan säga något om. Fast det finns planer på att trappa ner, i alla fall lite grann.
– Jag har inte riktigt förstått att jag är pensionär än men det börjar sjunka in, säger hon och ler brett. Den här konstutställningen är nummer 91. Jag har sagt att jag kör med galleriet till utställning 100. Så nästa år och lite till. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst men jag tänkte bli lite pensionär också, avslutar hon och skrattar igen.
Publicerad den 11 november 2018
