Vad är ett svek? Synonymer är förräderi, falskhet, trolöshet. Definitionen är att svika någon, att missbruka ett förtroende. Och det är väl också där någonstans vi landar i diskussionen. Att det kretsar kring förtroende
och förtroenden.

Svek efterlämnar spår

– Mina föräldrar skildes när jag var liten, berättar Frida. De såg det kanske inte så, men jag såg det som ett svek. Jag minns det så tydligt än idag. Att bli sviken lämnar spår.
Pontus nickar och fortsätter,
– Mina föräldrar skiljde sig också, men jag var vuxen då. Det var pappa som träffade en annan och lämnade mamma. Jag kände mig så sviken av honom, av hur han brutit sönder
vår familj.
Frida berättar att barnen hon möter i sitt arbete som pedagog oftare pratar om svek från vuxna än från andra barn. Det blir väldigt viktigt att möta dessa barn i detta, stå kvar, finnas där. Ge dem tid att återfå förtroende för någon vuxen.

Läka sig själv

– Jag blev sviken i en av mina första relationer och det var svårt. Jag byggde upp ett hårt skal och bestämde mig för att ensam är stark och släppte inte in någon på livet. Det följde mig in i mina andra relationer och det blev såklart jobbigt för både mina partners och mig. Jag har jobbat mycket med det, att bygga upp förtroendet till andra människor. Det är smärtsamt med relationer och det är en risk att öppna sig, säger Frida.
Men hur läker man sig själv? Det är lättare sagt än gjort. Både Frida och Pontus tycker att sinnesrobönen är bra att ha med sig i detta. Och att våga prata om det.
– Jag stöter ofta på effekterna av svek både i sorgesamtal, alltså de samtal man har med prästen inför en begravning, och i sorgegrupper. I sorgesamtalet kommer det ibland fram outredda konflikter efter svek. Man kan uttrycka hat mot den som gått bort. Då har också möjligheten till samtal och försoning med den personen försvunnit. I sorgegrupper handlar det mer om att man i sorgeprocessen kan känna sig sviken av den som gått bort, när ens partner eller närstående lämnat en kvar. Det kan te sig irrationellt, men känns högst verkligt för den sörjande. Att få sätta ord på sina känslor hjälper, när man berättar för någon annan så bearbetas känslorna. Att få bli bekräftad i dessa känslor är också viktigt.
Frida håller med och säger,
– Det finns till och med forskning som visar att ett ämne frisätts i hjärnan när man sätter ord på känslorna. Man läker genom att berätta. Berätta för någon, en vän, en präst, en diakon eller ta annan professionell hjälp. Det kan vara svårt att lösa själv om ärren går djupt. Man behöver hitta ett nytt spår och våga
ta steget.
Pontus inflikar,
– Det gäller att det är en klok vän bara, som lyssnar och reflekterar istället för att elda på känslorna. Det är lätt hänt. Man måste komma till en punkt där man kan se sig själv och inse att du är den enda som kan ta ansvar för dina känslor. Ibland kan man träffas och nå försoning, men det är inte alltid möjligt. Då måste man själv släppa taget om sorg och besvikelse, för det skadar mest dig själv. Det handlar om en typ av självläkning, vid behov med hjälp
av andra.

Att svika sig själv

Men kan man svika sig själv då? Ofta händer det när man är för rädd att inte passa in. Att passa in i gruppen är en stark drivkraft för människan, och man kan gå långt för att inte bli utanför. En gruppsykologi som fått förfärliga följder genom historien.
– Jag har gjort slut med en vän, för jag upplevde just att jag inte kunde må bra i den relationen. Efter mycket eftertanke och ifrågasättande av min egen roll i relationen och konfrontation med personen, insåg jag att jag var tvungen att plocka ur mig själv ur sammanhanget. Men det kan vara väldigt svårt som ung, att stå emot grupptryck och vara sann mot sig själv, funderar Frida.
Vi för in samtalet på den som sviker. Ibland är det med avsikt, ibland helt oavsiktligt. Men ånger och ångest kan bli stor ändå. Snart är det påsk och vi får begrunda berättelsen om hur Judas sviker Jesus genom att avslöja var han är för de romerska soldaterna, som därmed kan gripa och fängsla Jesus. En kedja av händelser där flera lärjungar sviker Jesus och både kejsaren och folket är delaktiga i att han tillslut korsfästs på långfredagen. Men vad händer med Judas? Han brottas med sådana känslor av ånger och ångest för att ha svikit sin läromästare och vän, att han tillslut tar sitt liv.

Förlåtelse och försoning

– Det finns ofta starka känslor på båda sidor i ett svek. Orden försoning och förlåtelse måste nog bli de centrala. Om inte med den som utfört handlingen, så i alla fall med sig själv och sina känslor. En av de mest intressanta böcker jag läst i ämnet är Desmond Tutu och hans dotters bok* om sanningskommissionen i Sydafrika. Där får man bland annat läsa om en kvinna vars man blivit brutalt mördad, men som ändå vill möta förövaren och förlåta. Det är en mycket stark berättelse. Riterna är också viktiga, för en del kan det hjälpa att gå i gudstjänst, den är uppbyggd just så man kan reflektera och se sig själv. Förlåtelse och försoning är också här centrala begrepp och Jesus säger att ”jag tar hand om det, lämna över det till mig”.

*Förlåtelse : den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld